|
Jag gråter, som en människa.
Vem äger egentligen rätten till ett liv? Kan jag ge upp mitt jag, för någon annans skull, ger det mig större chans att bli älskad?
 Havfruen skulle lika gärna kunna heta förortsfruen och handla om en flicka som söker lyckan och kärleken i det allt grönare, vackrare gräset i någon av storstadens häftiga parker eller på någon inneklubb. Hon skulle ha kunnat rädda prinsen på en vilsen färd alltför långt ut på en av tunnelbanans förrädiska linjer. Hon skulle sedan kunnat ge upp sin familj, allt hon ägde, sin identitet som förortsflicka för att hamna i partyprinsens armar igen och finna sin själ i den förorenade storstadspulsen. Lite så kan man faktiskt tolka Cirkus Cirkör och den danska teatern Kaleidoskops moderna tolkning av sjöjungfrun.
Men det är som i HC Andersens saga fortfarande en kraftfull jungfru som räddar prinsen ur det vackert lömska havet och sedan offrar allt för hans och det till synes rikare livets skull. Det handlar om val, rätten till liv och det ibland dödliga sökandet efter kärlek och bekräftelse.
HC Andersens sagor ligger alltid på gränsen till det mörka, det där som gör så fruktansvärt ont nära fryspunkten, där det blir som allra vackrast.
Havfruen spelas denna kväll av Melinda Kinnaman. Många minns henne som den bröstlindande boxande tomboyen i Lasse Hallströms blockbuster "Mitt liv som hund". Kinnaman har något naivt och sökande över sig som passar väl med det man försöker förmedla. Hon visar även prov på enorm styrka och smidighet där hon svingar sig genom luften över scenen.
Högklassig akrobatik blandas med new age-musik och diskopop. Det tredimensionella scenrummet kommer nära och visst "oohaar" publiken då och då när det finns risk för benbrott och andra fysiska skador. Humoristiskt och högt färgsprakande tempo blandas med havsdjupt vemodslugn och tårar.
Men visst har Disneys prinsessrosa glitterversion krånglat till det för många av oss uppväxta under nittiotalet. Ska de inte gifta sig på slutet, var är krabban Sebastian och Ariels pappa, kung Triton? Det är kanske dags med införandet av godnattsaga igen i stället för Disneykittet på dvd dygnet runt.
Det handlar som i så många andra sagor om det livskval och ständiga sökandet efter något mer, något vackrare, behörighet och kärlek. Valet mellan ett liv bestående av en sekund i lycka i det förrädiska jordelivet eller en evighet där nere i lugn på den vackra havsbotten. Kärlek att vinna eller ett liv att förlora? Vem som helst skulle gråta människotårar. I kväll lever drömmen och sagan upp i mig lite extra för att sedan blandas ihop med storstadsluften och avgaserna utanför.
Tove Meyer
Regi: Katrine Wiedemann
Cirkusregi: Tilde Björfors
Scenografi: Martin Tulinius
Medverkande: Sandra Medina (Melinda Kinnaman den 3–4, 10–11 och 17–18 januari), Dag Andersson, Molly Saudek, Siri Hamari , Anna Lagerkvist, Andreas Skjönberg, med flera.
Spelas till den 22 januari i Stockholm på Dansens hus.
|
recension/
