|
”Hur vågar du andas när han inte gör det?” skriker Kristina Törnqvist i rollen som Maud. Hennes karaktär är en kall kvinna i ett lika kallt krigsdrabbat land utan namn. Hon har tagit rollen som sin döda tvillingsyster och kohandlat till sig en son som varken är hennes eller systerns mans, en man som hon väntar på ska återvända hem efter kriget. Jonas Malmsjö spelar rollen som Grenville, den sårade soldaten som efter tio år på slagfältet inte anar att hans familj består av bedragare. I bakgrunden figurerar även Jan Malmsjö, sonens riktige morfar, som till slut öppnar Grenvilles ögon för sanningen. Detta är handlingen i Stefan Larssons uppsättning av Zinnie Harris pjäs Midvinter på Dramatens Elverket.
 De första minuterna av pjäsen går all min energi till att vänja mina öron vid Kristina Törnqvists skrikande. Törnqvist verkar tro att skådespeleri handlar om att höja rösten så fort en ny replik ska levereras. Varje gång hon försöker förmedla en känsla, vilket bara händer när hon har en replik, måste jag stålsätta mig för att inte få huvudvärk. Hennes gestaltning känns varken särskilt begåvad eller estetiskt intressant, till skillnad från vad motspelarna gör av sina roller. Men inte ens deras insatser räcker för att nå ända fram.
Efter fyrtio minuter undrar jag vad meningen med pjäsen är. Vad vill Zinnie Harris säga med sin pjäs, och är det hennes, regissören Stefan Larssons eller skådespelarnas fel att ingenting förmedlas? Mannen bredvid mig har vid denna tidpunkt börjat andas djupt, och under en monolog vandrar mina tankar bort från pjäsen och jag undrar i stället om min granne sover eller bara är förkyld.
Det är då Jan Malmsjö tar plats på scenen som min uppmärksamhet åter dras mot skådeplatsen. Han är varm, mjuk och orolig som älskande morfar, och lyckas ge mer åt vad som kunnat bli en ensidig roll. Även hans son Jonas Malmsjö är duktig, men jag tror honom inte då hans röst brister när han säger till Maud att han älskar henne. Bäst är dock den lille pojke som pjäsen egentligen kretsar kring. Han har bara en replik under hela föreställningen men ändå talar hela hans kroppssätt ett språk vi alla lyssnar till.
Slutet blir dock inte särskilt bra. Jag får aldrig svar på vad som är meningen med pjäsen och efter 1 timme och 45 minuter har mitt ogillande växt sig starkare för varje minut Törnqvist stått på scenen. Jag reser mig mer än gärna ur stolen och går mot garderoben.
Emma Samuelsson
|
recension/
