Sprudlande och
intensiv Drottning K

Ulf Friberg skriker lidelsefullt ”Kristina!” bredvid mig där jag oskyldigt sitter med mitt program i handen. På Elverket är det ibland svårt att säga var scenen slutar och parketten börjar. Detta är tydligt när Dramaten sätter upp Laura Ruohonens Drottning K i lokalerna på Linnégatan. Skådespelarna springer i ett ständigt lyckorus fram och tillbaka över scenen, och använder flera gånger salongen som sin arena.

Drottning K är en sprudlande och intensiv uppsättning, som endast på ytan handlar om drottning Kristinas ovilja att gifta sig, föda barn och uppträda likt en kvinna. Den riktiga handlingen kretsar kring sex, makt och åtrå. Drottning Kristina, formidabelt spelad av Lena Nilsson, är hård på ytan men åtrår och älskar väninnan, perfekt gestaltad av färgklicken Malena Engström.  På sidan av rör sig även kusinen och tilltänkte maken Karl Gustav (Ulf Friberg), den sjuke och sexfixerade hovfilosofen Descartes (Jan Waldekranz), och drottning Kristinas bittra moder (Monica Stenbeck). Alla är de utmärkta i sina rollprestationer, och det känns som att de har lika kul som vi i publiken, då de på ett träffsäkert och precis lagom chockerande och komiskt sätt lyckas jucka mot varandras kön under hela den nittio minuter långa föreställningen.

Det är en komedi, men varenda replik tycks innehålla något mer än tomma skämt. När Descartes utbrister ”Här i landet fryser allting till is; broarna, åarna, tankarna”, känner vi alla allvaret i pjäsen, liksom Kristinas uttalande om att: ”En kvinna kan inte vara ett geni, men en drottning!” Den är mångbottnad på det sättet. Källan till en djupare förståelse ligger överraskande nog i de enkla men tydliga kulisserna. Mitt på scenen reser sig en brygga, och under den simmar levande ålar i ett akvarium. Ålarna, som det berättas har bara som livsuppgift att para sig och dö, gäckar men förför Kristina och det är med dem som symbol hon beslutar sig för att avsäga sig tronen.

På det hela är det en mycket rolig och nöjsam pjäs, där det finns mycket lite att klaga på. Dialogerna och samspelet mellan skådespelarna flyter bra och både scenografi, ljus och kläder tillsammans med smink är felfritt. Kostymören har lyckats särskilt bra, kanske lite väl bra, för om kläderna på 1600-talet såg ut som Ann Bonander-Loofts moderna kreationer, hade åtminstone jag velat leva under Kristinas tid.

Emma Samuelsson