Originalet på besök

Den som inte är insatt kan lätt tro att det är Liam Gallagher som kliver upp på Mondos scen till publikens jubel. Det är inte helt svårt att förstå varifrån Gallagher hämtat sin inspiration. Frisyren är densamma, likaså sångstilen, kläderna och hållningen. Men på scenen står inte kopian utan originalet.

Ian Brown är sångaren i fd Stone Roses som bildades 1985 i Manchester, England. Med Brown i fronten blev de indieepokens klarast lysande stjärna och därmed förgrundsgestalter för hela den efterföljande vågen av band såsom exempelvis Oasis. Brown blev en stilikon och ses fortfarande av många som kungen av indie. När Stone Roses splittrades 1996 valde Brown att fortsätta med en solokarriär. Han har sedan dess släppt fyra album och turnerat flitigt. Huruvida hans solomaterial har varit bra eller inte har det tvistats om, men i och med hans senaste albumsläpp, Solarized, har berömmet ökat. Vissa menar dock att han fortfarande lever på sitt kändisskap som den legendariske sångaren från Stone Roses. Andra påstår att hans solomaterial börjar arta sig för att nå samma höjder, och att hans samarbete med Noel Gallagher från Oasis på senaste albumet var ett genidrag.

Jag hade förväntat mig ett framträdande med solomaterial som främsta grund, men insåg att en spelning med Ian Brown utan att han skulle riva av några gamla Stone Roses-dängor skulle vara en omöjlighet. Att de gamla dängorna skulle stå för hälften av framträdandet var inte lika klart i beräkningen, men av publikens reaktion att döma mottogs det med glädje. ”I wanna be adored” rev ner störst jubel och allsång, vilket inte heller det kan räknas som helt oväntat. Om publiken är där på grund av hans storhetstid i Stone Roses eller att hans solomaterial faktiskt är så pass bra är omöjligt att svara på. Även fast de gamla klassikerna drar hem den största reaktionen från de som ändå betalat ett par hundralappar är solomaterialet han framför mil ifrån att vara dåligt. Känslan av att Brown har experimenterat på ett sätt han inte kunnat göra under sina år i Stone Roses är stark och nu känns det som att han börjar hitta rätt.

Åtminstone ett ögonbryn är värt att höjas åt Browns scennärvaro. Det var längesen jag upplevde en konsert där huvudpersonen fullkomligt äger scenen, utan att behöva ta till dansnummer eller ljuseffekter för att uppnå målet. Scennärvaron späddes på av hans kontakt med publiken, där det bjöds på både handtrick och utskällning av testosteronstinna pojkar.

Efteråt hörs röster om att det här var den bästa konserten som någonsin upplevts. Jag tvivlar starkt på att alla i publiken var av samma åsikt, men jag tror inte någon som var där kommer att glömma den här kvällen i första taget. Mina damer och herrar, vi har haft en livs levande legend på besök.

Evelina Ander