2010-talet

<Till förstasidan>


Jobbtipset
Filmtipset
Bokhyllan
Recensioner
Krönikor


Aktuellt
Fotboll
Kultur
Mitt Sverige
Lyrik
Musikskolan


(o)kommenterat
Avlyssnat
OnkelD & MisterP
Tid i världen


Lyrik i Tid!

Välkommen med ditt bidrag till Tid på temat Mitt Sverige. Korta och långa bidrag. Glada och sorgsna skildringar. Mejla oss på


Vill du annonsera i tidskriftentid.se och kommande projekt?

Läs mer




Tidskriften Tid vill vara en motkraft mot den alltmer utbredda ytlighetstrenden.
Redaktörer: Dan Olsson och Mats Petersson.
Ansvarig utgivare:
Dan Olsson. Tid ges ut av Deomedia AB.


mitt Sverige/

Då barnen lekte mer
och stressade mindre

När min pappa var liten lekte han ofta tillsammans med andra barn i stora gäng utomhus. I dag är det sällan jag ser barn som är ute och leker riktiga lekar. Vad gjorde barnen för femtio år sedan och vad gör barnen som växer upp i dag? Var gårdagen en idyll eller inte?

Dra in ett djupt andetag. Andas sakta ut. Vi ska femtio år tillbaka i tiden. Till tiden med mycket fritid och till tiden då man inte behövde vara ensam.

Skolan måste var slut för dagen, tänker du, när du ser alla barn springa förbi dig. Snabbt, snabbt pinnar de på och de första har redan hunnit försvinna bakom ena hörnet när du vänder dig om för att se på dem igen. Snart är de alla utom synhåll och du hör bara deras skrik och skratt. Du fortsätter att gå och då kommer nästa klunga barn springande. De försvinner runt samma hörn som den första skocken ungar.

Pappa ställer ifrån sig kaffemuggen på bordet som är fullt med syltkakesmulor och en klick intorkad vaniljglass. Han har varken kommenterat det eller oredan i hallen och i datarummet. ”Brevubban”, säger han, ”var en av lekarna vi lekte när jag var barn. Det gick ut på att man var i två gäng. Det ena gänget skrev lappar som de gömde exempelvis i portar. På dessa lappar skrev man var nästa lapp fanns och det gällde att skynda sig att sätta upp dem, för när det andra gänget funnit alla lappar skulle de fånga in alla i det gäng som skrivit lapparna.”

Pappa är född 1947. Han var barn under 50-talet tillsammans med alla andra fyrtiotalister. Han bodde på Möckelvägen i Årsta i Stockholm, dit hans föräldrar och hans storebror Magnus flyttat när husen var nybyggda. I området fanns det många barn och ofta lektes det lekar där man var många deltagare. Brevubban var en av dessa lekar som de lekte som små, men de lekte också kull, kurragömma, burken, indianer och cowboys, tjuv och polis och röda vita rosen. De hoppade hage, ja, killarna också, och de spelade både brännboll och kula. Pappa behövde aldrig vara ensam om han inte ville det. Det fanns alltid barn att leka med.

Pappa berättar att hans mamma var sömmerska. Hon var inte hemmafru, som många mammor var på den tiden. Min första tanke var, vad bra, men sedan får jag veta att de av hans kompisar som hade mammor som var hemmafruar hade pappor som tjänade bra med pengar på sitt jobb. I många fall var det åtminstone så, även om det inte var så för alla. Pappas föräldrar hade dåligt betalda jobb. De tjänade extrapengar på att hjälpa grannar, han som skräddare och hon som sömmerska. Hans pappa arbetade bland annat som nattvakt i Solna på Statens bakteriologiska laboratorium.

”Ta fast tjuven!” En pojke jagar en pojke som ser lite större ut än han själv. Hu, tänker du, en ligist! En annan pojke kommer den mindre grabben till hjälp och tillsammans övermannar de den större. ”Nu blir det kurran för dig”, säger de och släpar i väg med den sprattlande boven. Aha, det var bara lek, tänker du. Tjuv och polis. Åh, den som finge vara med!

Det börjar regna. Du ser hur barnen springer mot närmsta port och hur de rycker upp dörren. Du skyndar dig, du vill inte heller bli blöt. Inne i porten försvinner de upp till en av lägenheterna. Du följer med. Du vill veta vad de ska göra. Vad leker de med inomhus egentligen? Du passar på att se dig om i lägenheten. Det är trångt, inte många rum. Det finns ingen tv i vardagsrummet och inte i något av de två andra rummen heller. Pojkarna plockar fram spel. Du känner igen Monopol och Finans. Vad tråkigt, tänker du och drar dig mot dörren men ser samtidigt att de tar fram ett spel du inte spelat. Eller det kanske du har? Du måste kika. ”Wangaratta” läser du på asken. Snart förstår du att spelet går ut på att åka med fartyg till olika länder och handla med varor. Jaha, det handlar om pengar som vanligt. 

Det var inte alltid tid för lekar när pappa var liten. Skolan krävde sin tid den också och jag frågar om hans skolår. Han berättar om sin första fröken som han hade i första och andra klass. ”Hon hette Teres Lind. Skolan var rolig och fröken var bra men i trean fick vi en ny lärare. En åderförkalkad gammal kärring”, säger han. ”Hon märkte inte om det var en och samma person som satt och svarade `ja´, vid uppropet. Jag började skolka.” Jag får veta att han var inne i stan och gick på bio tillsammans med Lasse och Gunnar, två kompisar som var ett år yngre än han. Hela dagarna satt de och kollade på SF-journalen och Kalle Anka, såg samma filmer om och om igen. Han avslöjar att han stal pengar från sina föräldrar för att kunna gå på bio vilket orsakade många gräl hemma. Hans mamma trodde att det var hans pappa som snott dem och köpt sprit. De andra två snodde också pengar av sina föräldrar och äldre syskon. Inte allt var bättre förr.

Dra ett djupt andetag. Andas sakta ut. Följ med mig hem igen. Välkommen tillbaka.

Vad tomt det är ute, tänker du och märker vad som saknas. Det är alla barn. Skolan är slut för dagen men var är de? De springer inte och leker ute på gården med varandra, pojkar och flickor i olika åldrar. Du hejdar dig, du har fått syn på en pojke som ser ut att vara i tioårsåldern. Han går och sparkar på en sten och pratar med någon i mobiltelefon. Du hör vad han säger. "Jaja, jag kommer. Hos Kalle och spelat. Hej.” Du tänker genast att det inte är Wangaratta han har spelat även om du inte kan vara helt säker. Du utgår från att han suttit framför ett data- eller ett tv-spel tillsammans med sin kompis.

Vad gör barnen på fritiden nu för tiden om de inte är ute och leker tillsammans? Alla sitter väl ändå inte och spelar spel vid datorn? Nej, det är klart att inte alla barn sitter och spelar hela dagarna men att många gör det och att det dessutom finns många barn som är spelberoende är oroande. Larmrapporter om att allt fler barn är överviktiga avlöser varandra. Man säger att barnen i dag är för stillasittande för sitt eget bästa. De rör på sig för lite och äter dessutom onyttigt. Det är särskilt barn från hem med låg socioekonomisk status som blir alltmer överviktiga, detsamma gäller deras föräldrar.

Inte alla barn sitter ständigt vid en dator eller framför tv:n och inte alla barn är i riskzonen för att bli överviktiga. Utseendefixeringen som finns i samhället har nått även barn i tidig ålder och på tv kan vi se program som visar barn som vill bli skönhetsopererade för att slippa riskera mobbning och för att må bättre. Fler barn mår också sämre nu än tidigare och stressen i samhället sägs vara ett av skälen.

”Nej, i morgon går nog inte för då spelar jag handboll. På torsdag också och sedan är det match på lördag. Onsdag? Kanske mellan min pianolektion och dansen, den börjar inte förrän 19. Hmm. Fredag när jag kommit hem från ridningen då? Äh, lördag efter match eller söndag funkar också. Jaha då spelar du golf…” Ännu en mobilpratare som du inte kunde låta bli att höra. Den här gången en flicka som ser ut att vara några år äldre än pojken som gick förbi för en stund sedan.

Det är klart att ingenting är svart eller vitt såsom färgerna; barnen och ungdomarna i dag är inte några ”varken eller”. Det är klart att inte alla är uppbokade av aktiviteter eller sitter och spelar spel hela dagarna. Den vanligaste stressen som barnen och ungdomarna upplever kommer inte heller från att de har många aktiviteter uppbokade, men det är en av orsakerna till stress.

För femtio år sedan sprang barnen ute och lekte på gårdarna efter skolan. Det gör de inte i dag. För att få se lekande barn måste du bege dig till ett dagis eller en skolgård, för det är där de leker om de gör det. Där kan du fortfarande få se barn spela kula på vårkanten eller jaga varandra i lekar. Att barnen inte är ute och leker tillsammans i stora gäng som när pappa var liten kan bero på att samhället har förändrats mycket under femtio år som gått. Då sprang barnen bara ned på gården och alla fanns där, i dag ringer de och frågar om de kan leka, eller bestämmer långt i förväg om de kan leka med varandra efter skolan. Precis som det är sällan att ”någon tittar upp” utan att ringa först är det sällan barnen ”tittar ned” på gården utan att innan ha gjort upp planer.

Sara Martelius

Välkommen med ditt bidrag till Tid på temat Mitt Sverige!
Hör av dig till oss på

Mer läsning:

När lillan kom till jorden>>>

Femtio år tillbaka i tiden>>>

Mer lyrik:

det där med tiden.>>>

Som nästan alla någon gång>>>

Var finns den där tiden?>>>

Ett ögonblick>>>

Frosten>>>

Mitt land>>>

Två dikter>>>

Det brann aldrig på min skolgård>>>

Kvällen före lucia>>

© Tidskriftentid.se 2004