|
”Trösta mig inte med en kaka”, heter en bok av Ana Martinez. I sina reflektioner över ätandet som fenomen har författarinnan satt fingret på hur mat och framför allt då godbitar används som ett socialt kapital. Hur man kan trösta sig själv och andra med en kaka och hur ätandet ofta ingår som en social handling människor emellan.
 Det har slagit även mig att mat i olika former kan vara en känsloförmedlare och då har väl ändå kakan en särställning. Den mjuka kakan är just mjuk, och också len och söt. Allra mest tillfredsställelse verkar komma från chokladkakan, ofta kallad fransk chokladtårta eller kladdkaka. Det påstås ju också vara vetenskapligt bevisat att choklad framkallar samma lyckohormoner som cirkulerar i kroppen när vi är förälskade. Vilket magnifikt surrogat för en kärlekstörstande individ! Den ljuvliga, söta kladdigheten och den nästan berusande kakaohalten, om det är en högklassig kaka vill säga, som smeker jaget minst lika bra som den obefintlige älskaren. Dessutom att avnjutas helt efter eget huvud. Eller möjligtvis delas systerligt med väninnan.
En alldeles suveränt enkel och ändå underbart god kladdkaka får man genom att helt enkelt vispa två ägg med två deciliter socker, vräka i hundra gram blockchoklad som man smält direkt i kastrullen tillsammans med hundra gram smör, inga krångliga vattenbad alltså. Slutligen en och trefjärdelars deciliter mjöl och så: skjuts in i ugnen! Efter en kvart är den klar, men det är bra om man kan låta bli den en liten, liten stund, så att den kan få stå kallt och stelna en aning. Sen öser man på så mycket vispgrädde man har samvete till och äter förslagsvis det hela till en kopp gott, starkt kaffe.
Att bjuda en medmänniska på något att äta har i alla tider setts som en vänskaplig handling. Man ger bort något som man förhoppningsvis tillagat med kärlek. Där har vi det igen; man lägger alltså ned sina känslor i grytan eller kaksmeten och ger dem vidare. Det kan ju också tänkas att gästen blir mer välvilligt inställd till livet i allmänhet och kocken i synnerhet när smaklökarna fått sitt lystmäte. Så kom det sig att min före detta man, som får ställa upp och ta hand om barnen när det behövs, började bli misstänksam varje gång jag bjöd in honom på mat eller fika. ”Jaha, vart ska du åka?” sa han kallt, ”Är det Paris igen?” Själv hade jag faktiskt ingen aning om att jag först brukade försöka få honom på bra humör genom att ge honom något gott, innan jag släppte nyheten. Han däremot hade upptäckt mönstret.
I det fallet fungerade alltså det ätbara som en muta, om än omedvetet från min sida. Andra som brukar råka ut för mutor är barn. Ofta ser man små barn i sittvagn som tvingas följa med på evighetslånga shoppingrundor i kvalmiga klädaffärer, och vad har de i handen, för att sysselsätta sig och eliminera gråt och gnäll? Jo, en tablettask eller en klubba förstås. Tidigt lär sig dessa uttråkade barn, med kinder rödflammiga av värme och färgämnen, att ätning är en sysselsättning och en ersättning för stimulans, och då är det kanske inte så konstigt att de i mera mogen ålder automatiskt uppsöker kylskåpet när de inte har något att göra. Detta kallas att äta slentrianmässigt och enligt modern näringsteori är det ett av de viktigaste beteendena att upptäcka och eliminera.
Alla som försökt banta vet att kakor kan väcka ett enormt habegär, och kanske ligger en del av njutningen i att det är lite förbjudet. För tillfället talar ju alla om sockerberoende, och likställer därmed oss kakälskare med rökare och allehanda förtappade själar. Att äta kakor, det vill säga onyttigheter, associeras ofta med bristande självkontroll och vem minns inte Kakmonstret, som inte bara var egoistisk nog att äta alla kakor själv, utan dessutom åt dem med en ändamålsvidrig mulningsteknik som fick smulorna att spruta och större delen av kakorna att helt hamna utanför hans breda mun. Hela tiden grymtade han djuriskt och upprepade oavbrutet ”kaka, kaka”, vilket var hans enda mål och mening i livet.
 Lite som kakmonstret kände jag mig när jag som tioåring brukade stjäla kakor ur frysen hemma. Det var oemotståndligt att göra det, men man hann ju knappt känna smaken medan man tryckte i sig det stenfrysta bytet i en farlig fart. Låt mig gissa att det mer handlade om handlingen än resultatet i det fallet. Men jag minns fortfarande med förtjusning smaken av frysta bondkakor, så något hann jag väl ändå njuta av det hela.
Det händer också ibland att kakan, i all sin enkelhet, kan vara en ren förmedlare av konkret upplevda minnen. Kanske för att man lättare minns händelser som kopplas ihop med en lukt eller en smak. Tänk bara på Marcel Proust och hans romanfigur Schwann, som plötsligt minns hela sin barndom, på grund av en liten madeleinekaka doppad i lindblomste. Säkert har de flesta av oss både några fina och några obehagliga minnen som kan dyka upp helt oväntat, kanske framkallade av en speciell sinnesupplevelse.
Serietecknaren Jan Berglin har använt sig av intertextualitet relaterad till just Proust, när han säger att vädret ibland kan fungera som en unken madeleinekaka; ”Dimma, maskar på asfalten och dubbeltimma i matte”, säger seriekaraktären och ser dystert ut över landskapet. ”Jag vill hem!” utbrister hans följeslagare, som uppenbarligen överväldigats av obehagliga minnen från skolåren.
En upplevelse av trevligare och rent av passionerad karaktär fick jag en gång på konditori Vetekatten i Stockholm. Det är förresten ett av stadens äldsta och mest anrika konditorier. Besökaren vet knappt om han befinner sig hos sin gammelmormor på åttioårskalas eller på en bättre lokal vid tiden för förra sekelskiftet. Men runt omkring finns i alla fall stockholmare och turister av alla sorter, ålder och kön.
Vid slutet av artonhundratalet däremot, när kaffet började bli var mans dryck, var det ändå mest männen som hölls på kaffehusen. Där avhandlades såväl politik som sällskapslivets skvaller. Filosofen och samhällsvetaren Jürgen Habermas hävdar i sitt praktverk Borgerlig offentlighet att kaffehusen var den miljö som gav upphov till en kritisk och diskuterande församling, vilket i sin tur gynnade uppkomsten av tidningar och ett ifrågasättande av politiska och samhälleliga frågor. Så man ska inte gnälla på folk som ägnar dagarna åt att hänga på caféer, vem vet vad som kan bli resultatet.
Nåväl, tillbaka till mitt besök på Vetekatten. När jag, efter att ha köat en kvart och betalat en halv förmögenhet, äntligen smakade på min lilla chokladmoussekaka med dold passionsfruktskräm, delikat rundad i formen och pudrad med den svartaste kakao, kände jag mig nödgad att titta beklagande på medföljande pojkvän och säga: ”Jag är ledsen men jag tror att jag har blivit kär i någon annan.” Hans lättnad var påtaglig när han väl förstått att det var bakverket som åsyftades.
Nåväl, man kan nog inte hysa äkta kärlek för en kaka, men ett starkt symboliskt värde har den i alla fall, med tanke på alla uttryck som innehåller ordet kaka, Extra fina upplevelser betecknas ibland som ”russinen i kakan”, och alla vet vi väl hur det känns att ”både vilja äta kakan och ha den kvar”. ”Kaka söker också maka” och ofta konstaterar vi att alla ju vill ”få sin del av kakan”.
Nu för tiden behöver jag själv inte fråga någon om lov när det gäller att få min del av kakorna, men ett ohämmat kakbegär kan ställa till vissa besvär när man ska uppfostra den nya generationen. Hur förklara för små tandtrollstroende barn att man inte ska småäta och att sötsaker är dåligt, medan man själv äter allt som inte rör sig? Lösningen heter diskretion och nattliga räder.
Kanske ska jag någon gång ta itu med detta och ta reda på vad det egentligen är jag saknar. Kanske också hitta något som tröstar mig bättre än den där kakan.
Men det sägs ju att lasternas summa är konstant och nog ligger det nära till hands att se sambandet mellan de djupa existentiella behoven och människans många oralfokuserade bedövningsmedel för kropp och själ. Och även om man egentligen inte alls identifierar sig själv med ”En björn med mycket liten hjärna”, så kan det väl inte skada att vara lite nallepuhisk och tycka att det allt som oftast kan vara dags för en liten munsbit.
Och om man sedan får några menande blickar från viktväktande vänner och pinnsmala puritaner, så är det bara att lägga händerna på den lagom rundade magen och oberört nynna ”Tiddelipom pom pom” medan man lugnt lunkar därifrån.
Elin Eriksson
|
mat/
