|
Under bar himmel delar jag utrymmet på Kulturhusets terrass i Stockholm med en stor samling människor. Vi är där för att lyssna på författardebutanter som ska presenteras och intervjuas av kvällens konferencier Eva Beckman. Scenen påminner om en skön rockscen. Mannen bredvid mig (som visar sig känna en av debutanterna) blir orolig och undrar om hans försynta författarpolare vet vad han gett sig in i. Men publiken blir snart varse kvällens karaktär. Visserligen serveras öl i baren men rockigare än så blir det inte. I stället lyser de obligatoriska ramlösaflaskorna vid intervjubordet, stämningen är dämpad och debutanterna något kryptiskt fåordiga.
Kulturhuset arrangerar Debutbaren tillsammans med bokförlagen Forum, Albert Bonniers förlag, Natur & Kultur och Wahlström & Widstrand. Det är ett lyckat initiativ som har återkommit under några år för att lyfta fram årets debutanter. Eva Beckman inleder med att försöka bena ut det typiska för en debutant årgång 2005. Det visar sig vara en litteratur spretigare än på många år. Den enda slutsats man kan dra av årets debutanter är att medelåldern är omkring 28 och att 50 procent av dem är kvinnor eller män. Mer typiskt än så går inte att hitta.
Kvällen bjuder på intervjuer och högläsning av Kristofer Flensmarck, Lina Sjöberg, Anna Skarin, Sofia Stenström, Andrzej Tich, Hanna Wallsten och Daniel Åberg. (Ola Klippvik skulle ha medverkat men missade tydligen tåget till Stockholm.)
Någon kom på sin idé på fyllan, en annan under ett arbetspass som busschaufför, någon inspirerades av en tavla från en känd konstnär. Vägen till författarskap ter sig lika varierad som kvällens litterära utbud. Allt från till synes kryptisk björnpoesi till fylleslag och självmordstankar via flöjtlektioner till Malmö och ut i världen. Litteraturen bär oss med och möter hela tiden ny mark. Dock saknar jag något. Varför är det ingen som vågar ta plats, som ställer sig upp och visar att det är viktigt att skriva, att ordet har makt och möjlighet att påverka omgivningen runt oss? Där finns onekligen en lucka att fylla!
Oavsett vad man tycker om debutanterna är en sån här kväll en uppmuntran till att börja skriva. Man blir en del av atmosfären och man blir inspirerad till att försöka ta sig igenom det där nålsögat, att en gång bli publicerad. Onekligen är debutanterna levande bevis på att det går. Okej, vägen dit är ett nålsöga. Bara ett par enstaka, tre fyra, av över tusen manus som skickas årligen till olika förlag blir antagna. Men man måste drömma, vill man skriva ska man skriva. Konsten är att fortsätta skriva och våga utvecklas i sitt språk. Att ha tålamod och ha mod att tro på det man gör och avsätta tid till det är viktigt. Men vägen är lång. Du kanske skickar in manus på manus och får alltid samma standardsvar: Tyvärr har vi inte möjlighet att ge ut ditt manus för tillfället men lycka till i fortsättningen. Och man blir besviken, inte denna gången heller, kanske man börjar tvivla på sig själv, jag kanske inte kan skriva… men det kan du, jag lovar! Tänk på att du inte är ensam om att refuseras.
Att man inte ska ge upp är den förre Nobelpristagaren José Saramago ett bevis på. Han debuterade vid en ålder av 53!
Marcus Ridung
|
litteratur/
