|
En gång i tiden arbetade jag på en liten tidning.
En tidskrift!
Trots storleken ansågs den viktig av läsarna som omhuldade den.
Vi skrev om utsugningen av u-länderna eller Tredje Världen som vissa ansåg att det hette.
Tidskriften fick kulturstöd och utkom månadsvis.
Läsarna kunde grovt indelas i tre grupper.
Den första gruppen ville läsa om förtrycket av fattiga människor i världen. Man ville få reda på så mycket som möjligt om utsugningen av de svarta i Afrika och plantageägarnas rasistiska verksamhet och skoningslösa jakt på billig arbetskraft. Man ville vara solidarisk med de utsatta grupperna.
Den andra gruppen såg tidningen som ett politiskt vapen mot de imperialistiska staterna.
 Tidningen skulle avslöja kapitalisternas människoförnedrande verksamhet och deras plundring av tredje världens medborgare.
Genom att avslöja de kapitalistiska råskinnens verksamhet skulle tidningen bidra till en global förändring av världen där de utsugna skulle resa sig.
Och ta makten!
Den tredje gruppen läsare var liten. Det var de fåtal som inte betalade tidningsprenumerationen själva. De ville hålla reda på vad den så kallade vänstern gjorde för att kunna bekämpa och oskadliggöra den. Där fanns bland annat en känd man som ledde en hemlig verksamhet som avslöjades i början av 70-talet. Och han hade flera prenumerationer på tidningen.
Den lilla tidningen hade en liten redaktion men också en redaktionskommitté som såg till att man inte skrev om fel ämnen eller gjorde icke-korrekta analyser.
Dessutom fanns tre före detta politiska kämpar som kom från länder långt bort och som knappt talade svenska. De kallades arkivarbetare och fick lönen betald av staten.
En av dem, vi kan kalla honom A, var allra sämst på att tala och begripa svenska.
Han skötte prenumerationerna, det vill säga skrev in nya prenumeranter på små kort som han sedan satte in i sin prenumerationslåda.
Eftersom nya prenumeranter var sällsynta så fick A dagarna att gå genom att ringa på annonser i Gula Tidningen. Och jag överdriver inte om jag påstår att han i princip ringde på allt.
Utan att kunna mer än några ord svenska så ringde han på husvagnar, fiskespön, diskmaskiner och pälshattar. Han påminde inte så lite om Manuel i ”Pang i bygget” även om han var mer voluminös.
A:s bristande svenskkunskaper var tidningens stora tillgång.
Skulle det visa sig!
Den ena redaktören var ambitiös och spansktalande. Hon försökte ofta instruera de spansktalande arkivarbetarna som givetvis inte ville förstå henne då hon var kvinna.
Den andre redaktören ansåg att arkivarbetarnas bristande språkkunskaper var förödande för den lilla tidningen. Därför tog han kontakt med det nya dataföretaget som några smarta killar i Göteborg just startat för små tidningar.
Genom att skriva in alla prenumeranterna hos dataföretaget, som vi kan kalla Progg-Data, så skulle allt bli korrekt. Dessutom skulle det framgå när en prenumeration gick ut och när nytt inbetalningskort borde skickas ut.
Men vad hände?
Hans Johansson och Johan Hanson förvandlades plötsligt till en och samma person när namn och adresser analyserades och skrevs in hos dataföretaget. Och Peter Karlson och Petter Karlsson visade sig också vara samma person. Och de var inte de enda.
Den nitiske A hade med sina bristande kunskaper i det svenska språket skrivit in prenumeranterna flera gånger i registerlådan. Varje gång en prenumerant ändrade adress och hade kontakt med A förvandlades han till en ny prenumerant.
Och prenumeranterna, oavsett vilken kategori vi talar om, betalade alltid pliktskyldigt när ett inbetalningskort kom.
Men övergången till det moderna registersystemet innebar nästan en halvering av prenumerantstocken. Dessutom kostade systemet pengar, mer än vad det föreföll kosta.
Så titta inte snett på den som inte helt behärskar det svenska språket.
Han kan vara en guldgruva!
Danne O
|
kultur/
