|
Det finns nog inget som karaktäriserar Stockholms dagliga puls så mycket som stresstunneln på Centralen. Ni vet, den där tunneln där tusentals personer passerar som i lämmeltåg varje morgon på väg från tunnelbanan till pendeltågen eller tvärtom.
Det är inte långt ifrån att mina tankar associerar detta lämmeltågs sinnestillstånd till människorna i filmen Metropolis, en science fiction-film från 20-talet där svartklädda arbetare slussas ner till sina maskinrum i underjorden till sina dagliga göromål. Hur som helst gott folk, jag ska inte svartmåla världen. Det finns hopp i denna dystopi. Hoppet kommer i form av en mörkhyad man i en röd Stockholm City-jacka. Varje morgon står han där och delar ut sin gratistidning till den allmänna skaran av höstgrå människor.
 Han ler, han dansar och sjunger reaggetoner för de förbipasserande. Först trodde jag att han var påverkad, för det måste man ju vara om man ler eller pratar hämningslöst i tunnelbanan. Vissa ryggar tillbaka när han sträcker fram tidningen, tänker "usch för dessa gratistidningar fyllda med annonser och skvaller som skräpar ner vår stad, till råga på allt, hur vågar han i den där fula röda jackan vara så framfusig, såhär tidigt på morgonen, fast det är klart, det är ju bra att han integreras i det öppna svenska samhället, att vi ger honom en chans, men han borde lära sig att vettigt folk ändå bara läser DN".
Så fortsätter dessa öppna, tillmötesgående svenskar till sina givande arbeten. Men faktiskt, en och annan möter hans blick, en och annan sänker sig så lågt att de till och med tar emot en tidning.
– Gomorron, varsågod damen, ha en trevlig dag! svarar han då på sin jamaicansvenska medan han fortsätter jazza. Och dra på trissor, en och annan går faktiskt därifrån med ett leende på läpparna. En och annan höstgrå människa har färgats en aning av en mörkhyad jazzande jamaican i röd jacka, en helt vanlig onsdag, på väg till sitt givande arbete, i stresstunneln på Centralen liksom.
Tove Meyer
|
