|
På pendeltåget på väg över Årstabron bryter solen äntligen igenom och jag sluter ögonen för att känna ljuset mot mitt kala februariansikte. Stockholms isar sjunger kallt och ensamt i väntan på vår. En utomsvensk vän till mig undrade när han först kom hit varför svenskar alltid stod och log mot solen så fort de fick tillfälle. Han har bott här i tre år nu och han undrar inte längre. Jag fortsätter att blunda och plötsligt hörs dragspelsmusik. Vanligtvis brukar jag stirra ner i min bok och låtsas läsa när männen "musick, taksåmikit" klent ber om en slant. Vanligtvis brukar jag sucka i samförstånd med damen mitt emot som anser att det hela är en öststatlig konspiration som kommer att ruinera alla oss pendelstågsresenärer förr eller senare. Men i dag sitter jag där, på väg över Årstabron med en strimma vek februarisol på ögonlocken, dragspelsmusikens vemod tonsätter det hopp jag plötsligt känner och jag tillåter mig själv att stanna just här. Vagnen färdas som en pil över vattnet, mina tårkanaler fylls och jag är på väg bort någonstans.
 I Flemingsberg slår jag upp ögonen och reser mig upp bland andra kalla februarisjälar. Längst bort i vagnen står han, dragspelsmannen. Han har en pressbyråmugg i sina smutsiga händer, en sliten skinnjacka och alldeles för korta byxor. Jag vet inte vad jag gör när jag plötsligt ändrar färdriktning och förflyttar mig genom vagnen. Jag vet inte vad jag gör när tar hans hand, värmer hans ensamt eviga vinterblick och säger..."tack så mycket". Han tittar förvirrat efter mig och jag känner fortfarande det sorgsna djupet i hans ögon svindla i mig. Jag fortsätter upp i rulltrappan, mina ögonlock bränner som julisol och jag känner plötsligt hur något smält bort inom mig.
Tove Meyer
|
|
krönikan/
