|
Varje fredag är det samma sak. Eller inte precis varje vecka, speciellt inte det här året då julafton inföll på en fredag, eller egentligen var det förra året, men det var ju nyligen, så det känns som om det var det här året. Hur som helst brukar vi gå ut på fredagar. Man känner sig alltid lika taggad innan själva utgången. Stereon är på på en oförskämt hög nivå, eftersom den är mitt i rum, och jag står i badrummet och gör mig i ordning, och vill att nivån ska vara hög där, även om jag stänger badrumsdörren för att uträtta ”personliga behov”. Mobilen ringer, men det hör jag förstås inte, utan det är tvättmaskinen som plötsligt börjat vibrera, som låter mig förstå detta, eftersom nallen ligger och vilar sig på den. Det jag försöker säga är att stämningen är på topp. Men man lär sig aldrig. Vi är ett gäng som ska gå ut och ha såååååå kul. Än så länge är det kul. Observera att jag fortfarande är hemma. Man skulle till och med kunna vara så rå och påstå att detta är kvällens klimax, och att det samma sekund som min fot lämnar hemmets trygga vrå kommer att börja gå utför.
 Tunnelbanan. Hela vägen in till stan är folk fulla och ”pratvänliga”. Glöm inte att det är dessa människor som inte säger ett knyst i vanliga fall, det vill säga måndag morgon till fredag kl 19. Man får helt enkelt vara extra otrevlig under just denna resa, vilket sänker mitt humör med åtminstone ett par enheter, men den braiga musiken i mina hörlurar neutraliserar enheternas fall. Än så länge är det helt okej. Det som följer nu är ett evigt väntande på att hela gänget ska samlas, vilket innebär att halva kvällen/natten försvinner. När vi väl är samlade är vi så pass sena att stället vi tänkte gå till inte släpper in oss, eftersom vakterna har hunnit kaxa upp sig under tiden. Till slut kommer vi in på något hyfsat ställe, och då har klockan hunnit bli ett. Jippi, vi har två timmar på oss att festa loss tills de slänger ut oss! Eller förresten så är det bara en timme och fyrtio minuter, för man vill ju inte trängas vid garderoben när man ska hämta sin jacka. Ändå har allt detta lyckats hända under dessa hundra minuters festande; jag har blivit förflyttad från ena sidan dansgolvet till hörnan mittemot på grund av puckon som knuffat mig, min behå har nästan skurit sig in till mitt skelett bara för att jag valt att få ”det rätta lyftet” och jag har blivit bränd av en cigarett. Efter detta är det bara den härligt okomplicerade resan hem kvar. Det är bara att hitta nattbussen och hoppas på att den går den här timmen. Väl hemma i min säng är jag överlycklig över att ha kommit hem safe. Med hår som stinker rök och axlar med två röda streck som ser ut som skärsår lovar jag mig själv att aldrig göra om det, nå ja inte den här veckan i alla fall. Det är bara sex dagar kvar tills nästa fredag. Puh.
Linda Culibrk
|
|
krönikan/
