|
 Jag är inte stressad jag är inte stressad jag är inte stressad. Inte. Ett. Dugg. Om en kvart bör jag sitta på tunnelbanan. Jag ska bara få bort de här papperna från mitt skrivbord. Varför har ingen stoppat in hålat papper i skrivaren? Nu måste ju jag slå hål. Jag ska bara hitta hålslagaren. Någon jäkel har tagit hålslagaren. Där är den ju. Just det, jag la ju den där för att den tog för mycket plats. Då ska vi se… Slå hål var det ja. Telefonen ringer. Jag ska bara svara. Oj, det här budskapet måste jag föra vidare till de andra. Ska bara häfta ihop de ihålade papperna. Sen ska jag gå. Mejlikonen har dykt upp längst ner på skärmen. Den blinkar åt mig med ena ögat och viskar att jag måste öppna nu. Jag ska bara titta vem som har skickat det. I ämnesraden står det ”viktigt” med stora bokstäver. Det är det garanterat inte. Hade det varit det hade personen hittat på en mer förklarande rubrik, i stället för att lägga ner all energi på att hålla in skifttangenten och skriva ”viktigt” för att poängtera att det är viktigt. Sånt gör bara oviktiga människor. Jag ska bara öppna mejlet. Det där måste vara ett skämt. Jag ska bara radera det. Sen måste jag rensa papperskorgen, så att det inte ska hindra inkommande mejl.
Okej, nu är jag på väg. Tunnelbanan med min slutstation slingrar i väg som en orm på spåret. Jag ska bara vänta på att nästa ska komma. Folk tränger sig före och jag får ingen sittplats, vilket innebär att jag förlorar värdefulla minuter åt att korrläsa min rapport. Jag är i stället dömd åt att hålla i äckelstången i flera stationer. Jag tänker inte på alla snoriga ungar som har hållit i den före mig. Jag tänker inte på alla som inte tvättat sig efter toalettbesök som hållit i denna. Om det bara hade varit vinter hade jag haft handskar på mig. Om några stationer får jag sitta. Bara jag får sitta så blir allt bra.
Jag ska bara öppna posten. Laga lite mat och slänga i mig något. Diska först, sen TV så att jag kan slappna av. Jag ska bara borsta tänderna så att jag kan lägga mig så jag får sova ut. Jag ska bara äta frukost, sen ska jag till jobbet. Ena löpsedeln skriver om något nytt mord och den andra varnar för hur stress kan… men jag är ju inte stressad. Jag är bara lite överspänd, tänker jag och tar ett stort kliv från killen som delar ut gratistidningar för att slippa förlora tid på att tacka nej.
Linda Culibrk
|
krönikan/
