|
Finns det något mer svenskt än julgranar och doften av tallbarr i hemmet?
Granarna liksom symboliserar det svenska kynnet.
Barrskogar och glesbygd. Oändliga rader av öde granskog.
Visst är det lätt att uppfatta granen som svensk och nästan urmoder till det svenska vemodet.
Men, ack nej.
Grantraditionen är inte från Sverige och inte granen heller.
De flesta granarna importeras från Danmark.
Granen sågs som magisk långt innan den blev symbol för julen. Den hade från början till uppgift att hålla onda makter på avstånd.
 Men att ha gran är ingen svensk sed.
I både Tyskland och Schweiz omtalas granen redan under 1500- talet.
I vårt land började denna sed – som så mycket annat – i de högre sociala skikten bland svenska adelsfamiljer under 1700-talet och det var först under 1800-talets början granen blev vanlig hos svenska folket. Vad som hade varit ganska så förekommande innan det här med julgran var att man helt enkelt gick ut i skogen och i stället tog hem ett friskt träd till just julen. Detta var ett sätt att föra livskraft till gården eller huset.
I flera landskap hängdes små granar i taket ovanför julbordet. Det var ont om plats i stugorna och dessutom ville man skydda granen och dess prydnad.
Utsmyckning av granen var även den annorlunda mot dagens. På 1600-talet bestod den till största delen av prydnader, godsaker. Vid helgkvällens slut skakades sedan granen så att de upphängda sakerna, bland annat små gåvopaket, föll ner på golvet där de sedan snabbt plockades upp av barnen
Julgranen kallades från början för julbuske eller mosebuske. Det var små konstgjorda julträd som bestod av en trästomme med instuckna grenar. I grenarna fästes hemstöpta ljus. Andra prydnader var relativt sällsynta.
Offentliga julgranar utomhus blev vanliga först under 1920- och 1930-talen.
Tomtefar
Och svaret på förra luckan är: Nöten
|
julkalendern/21
