|
Tove Meyer är en ung kvinna från Stockholm som inte kan låta bli att skriva.
Hennes starka bildspråk och precisa texter kan inte endast läsas här i Tid utan förekommer flitigt på flera andra skrivarsidor, bland annat poeter.se och sockerdricka. Nyligen kunde man även lyssna på bidrag från Tove i radioprogrammet Frank på P3.
Folk dansar till hits från 97.
och någon skriker
kom hit
det är roligare här
folk är fulla
och dansar
jag
räknar kontoutdrag
och lämnar tidrapporter
stryker under
viktiga ord
memorerar
utanför mig är det inte vinter
men jag går omkring med istappar i mitt hår
en hopplös förväntan
har gett mig lunginflammation
man ska inte ha
en allt för stor
förförståelse för saker och ting
men jag slår in allt i paket med stämplar och fack och rubriker som vanligt
markerar och reserverar
adderar och dividerar
sympatiserar och kritiserar
mitt inre mitt yttre
mina absolut music
fulla av fett och repor
repor kan vara vackra
till en viss gräns
och fett
kan vara bra att ha
i kyla
för utanför mig är det nog snart vinter
och jag tror ingen lyssnar på hits från 97
alla paket och stämplar och rubriker ligger under kudden så jag inte ska
somna
bildar ett register
i mina drömmar
det är rätt så jobbigt
att hålla rätt på världen
jag blir full av vadsomhelst
en droppe i glaset
och jag svämmar över
sugmärkena på halsen
blev till stressfläckar när jag fyllde sexton
och de tomma glada
i telefonen skriker fortfarande
kom hit
folk är fulla
av ingenting
kom hit
det är roligare
folk dansar till hits från 97.
Min höghuspojke.
min pojke
han var som höghusen precis innan städerna
vildvuxen
fallfärdig och stenhård
men nästan vacker i skymning
de sa att han var ett maskrosbarn
min pojke
blev tidigt lämnad ensam och jag visade aldrig för honom vem jag var
vi var aldrig de som somnade bredvid varann
jag såg inte hur han blödde
och jag tog aldrig hans hand
jag skrek och stängde in mig och han försvann allt längre bort
det verkade så enkelt i drömmen
jag ville göra ny fart på hans gunga
leka med fingrarna i hans hår
plocka honom en hel värld
och han skulle komma till min famn
men när jag vaknade
hade jag tappat alla år
och betongväggarna växte allt högre mot himlen
min höghuspojke
stelnade till en förstadsman
och jag vet inte hur man gör när man drar tillbaka tiden
men jag har sett hur han springer
barfota kring höghusen om natten
letandes sina förlorade
maskrosår.
Tove Meyer
|
julkalendern/19
