|
Vad är det om hemlöshet vi måste berätta? Handlar det om att publicera siffror, att avslöja statistik? Att det är över 3.300 hemlösa människor i Stockholm, att det är omkring 150 personer som lever utomhus och i trappuppgångar och att varje år dör i snitt 25 till 50 personer under vintern? Det är alarmerande, det är inhumant och icke mänskligt. Det är en stor sorg, en människosorg. Att hemlöshet och missbruk går allt längre ner i åldrarna är just… sorgligt.
 Att göra något åt hemlösheten är en fråga om resurser, delaktighet och viljan att engagera sig. Jag tror att människans inställning till hemlöshet är en fråga om värderingar. Vad är det i oss människor som vi värderar, vad är det vi vill eftersträva, vad är det vi kämpar för? Vilka utmaningar antar vi och vilka rycker vi på axlarna åt? Vilket samhälle är vi beredda att kämpa för, vilket samhälle vill vi ha?
Vill vi konsumera, attrahera, imponera, bagatellisera, ironisera, fakturera, datorisera eller vill vi engagera, motivera, entusiasmera, humanisera...
Vad jag vill berätta om är ett möte i mitt arbete med hemlösa. Hemlöshetsepitetet är ibland missvisande. Vi stirrar oss blinda på ordet hemlös och börjar genast tycka synd om den personen, vilket gör att vi kommer i något slags överläge direkt. Klapp på axeln-attityd och glömmer bort människan och hans egenskaper. Vi måste bli bättre på att lyssna.
Hemlöshet omfattar mycket. En smärtsam barndom, en skilsmässa och ett förlorat hyreskontrakt och hela ens vardag ändrar ansikte. Hur ser skyddsnätet ut då? Hemlöshet handlar om utanförskap, om utsatthet som signalerar att något är fel. Det kan börja i tidig ålder, problem hemma, att hamna med ”fel” polare i en omgivning som slutat lyssna. Vi måste börja lyssna, vi måste börja ta oss tid att delta i samtalet, i diskussionen om människans värde och välmående.
Här är ett samtal som uppstod i mitt arbete med hemlösa med en person med behov av att berätta, behov av känslor.
HAN BERÄTTAR
Han står med sökande ögon
I rummet av röster,
Hans ögon vattnas, åt vänster åt höger
Flykten och ögonspelet
Och han fortsätter att söka min blick
I sorlet bland kaffekoppar
Han vill att jag lyssnar, att någon lyssnar
Som inte är någon av honom
Något av honom
Flykten med ögonen, som om de simmade
Som om ögonskärpan fick luft
Han berättar
Om sin mamma som försvann när han var sex månader
Om pappa
Som drack alkohol tills han somnade
Och att ingen hörde honom, ingen lyssnade till
Ett barns törstande och sökande
Efter närvaro, efter tröst
Och så ser han det lilla barnet, i vagnen
En mamma och en pappa som håller upp sitt barn
Som om det vore det enda de ägde
Han ville känna den kärleken
Men ingen lyssnade
Kvar fanns ett barn, sökande skrikande efter
Närhet
Nu vill han prata om det,
Ur sin kropp, ur sin hjärna, ur sin själ
Men inte med någon av honom
Av någon som inte påminner om
Hur hans pappa drack tills han somnade
Han ursäktar sig, rädd som jag inte hade tid
Jag lyssnar och ögonen samlas
Fokuserar fyra ögon
Han ville berätta om hur ont det gör i honom
Vill berätta om hur han mår
Marcus Ridung
|
|
julkalendern/18
