|
Jag satt och njöt av växthuseffekten som gav mig extrabonus på sommaren. Tog ut ränta på alla högoktaniga insättningar jag gjort på atmosfärbanken. Jag satt på hamburgerställets uteservering. Ensam, eftersom de andra gästerna trodde mer på kalendern än på termometern. Men DET VAR antagligen sista chansen att ägna sig åt urbant friluftsliv.
Ändå var jag inte fullständigt ensam. En kolsvart råka satt på bordet närmast mig och betraktade hoppfullt min hamburgermeny. En sorts sällskap ändå, tänkte jag och gluffade vidare. Plötsligt tyckte jag att jag hörde en röst:
– Äh, fan, släng hit en pommes då!
– Du, jag är faktiskt inte halvmätt än och dom är fortfarande varma och goda, svarade jag. Du har väl andra ställen att äta på?
– Nä, det här är mitt stamställe. Fast det va bättre förr.
– Bättre? frågade jag.
– Jaa… mera käk. Och bättre service.
– Jaså, sa jag, det har väl alltid varit likadant?
– Nä, fan inte. Jag minns när jag var liten, i våras, då var det full rulle å packat me folk som drällde både pommes och annat gott. Det var feta dagar, det.
– Jaha, jaså. Du får nog vänja dig vid det. Det här är nog sista chansen att få ett skrovmål här, skulle jag tro. Den här säsongen.
– Men jag behöver ju käk!
– En del av dina kompisar hänger nere i parken och hoppas på att bli matade, försökte jag, och högg in på hamburgaren. Men du ska inte sätta för stort hopp till det.
– Jaså? Jo, det har jag hört om. Är det inte bra mat där?
– Njaa, du förstår, det har dykt upp en ny sorts fågelsnuva borta i Asien. Rätt livsfarlig, faktiskt.
– Ja. Och? Vad har det med matstället i parken att göra?
– Det går rykten om att det även smittar oss människor. Och dom som brukar bjuda på smaskigt bröd i parken är oftast livrädda för sjukdomar. Så i år tror jag att det är troligast att det blir småsten till förrätt och slag med käpp till efterrätt. Fåglar är inte så populära längre.
– Men faaan du! Råkor är ju också människor!
– Ha, ha, ja. Inte riktigt, kanske. Men du kan ju kolla om någon dödsföraktande typ satt ut fröautomat till småmesarna. Där kan du ju alltid tränga dig före dom små stackarna som överlevt sjukdom och stenkastning.
– Då finns det inget hopp, då?
– Kan bli knepiga tider, faktiskt. Tänk bara på bostadsfrågan. Tror du det blir många fågelholkar uppsatta i år? Icke sa nicke.
– Fan, fan, fan. Kunde inte vara värre.
– Och julkärve är inte att tänka på. Det mest troliga är nog en kulkärve i år.
– Meeen… finns det ingen som kan göra något åt det här?
– Joo, jag har hört att Migrationsverket ska ta tag i saken och bilda en underavdelning som ska heta Nämnden för Fjäderfä. Där är dom ju vana att avvisa sjuka och medvetslösa utan pardon, så dom klarar nog av några finkar och mesar som försöker slinka in vid Långe Jan.
– Jaharu, men lite pommes kan jag väl ändå få nu då?
– Aj då! Jag åt det sista precis. Men du måste vänja dig. Jag kan ju inte ge dig en massa mat här. Då får du bara vanor och svälter ihjäl senare.
Han blängde misstroget på mig och försökte se om jag stoppat undan en bit hamburgare. Så gav han upp, suckade och gick sin väg med vingarna släpande i marken. För nedstämd för att ens tänka på att flyga.
– Ska fan vara fågel nu för tiden, tänkte jag. Men å andra sidan är det inte lätt att vara människa heller. Tänk bara på alla som försörjer sig på att tillverka fågelburar. Vad ska dom göra nu?
Gunnar Naeslund
|
julkalendern/16
