|
När min farsa kom till Sverige och Göteborg från Italien på sextiotalet kunde han inte mycket om svensk fotboll. Han visste bara att det inte gick att leva utan ett favoritlag.
Så för att bilda sig en egen uppfattning gick han i tur och ordning och såg alliansklubbarnas lag för att avgöra vilket av de tre lagen som skulle bli hans.
Det blev givetvis ÖIS.
Av den enkla anledningen att ÖIS spelade den roligaste fotbollen.
Redan då. Och så har det fortsatt.
Tio år senare satt jag och storebror Peter i baksätet på en risig gammal Golf och körde in från förorten för att varje hemmamatch följa Sören, Dennis, Glenn, Janne och alla de andra. På dagis höll alla på blåvitt. På dagis håller alla alltid på blåvitt.
De större pojkarna hängde upp mig i mina galonbyxor och där fick jag hänga och dingla tills fröken kom och frågade varför jag hängde där som en idiot.
”Jag håller på ÖIS,” svarade jag.
”Låt bli det,” sade hon.
Men det gjorde jag inte.
Att vara Öisare handlar om att se de små, finskurna detaljerna, finliret om man så vill. Att älska finlir är ingenting man kan sluta med. Om IFK Göteborg är pytt i panna, klickande sandaler och träningsoveraller på Kamratgården är ÖIS en trerättersmiddag med tunga silverbestick och en älskad kvinna som sällskap.
Detta skrivet av en författardräng som levt åtta år på 21 kvadratmeter och anser att mikrouppvärmda fiskbullar tangerar snobberi.
Det är alltså INSTÄLLNINGEN vi talar om. Fotboll är viktigt och ska tas på allvar. Fotboll är inte nödvändigtvis alltid rock’n'roll, utan i sina bästa stunder också stor och vacker konst.
I Göteborg finns det bara ett lag som stavar sin fotboll på det sättet. ÖIS!
Därför är det alltid, vad som än händer, så skönt att vara ÖISARE!
Marcus Birro, Öisare och författare
Örgryte IS hemsida >>>
Supportrarna >>>
|
