|
Mina kompisar har nog alltid tyckt att jag är lite konstig som är så engagerad i sport i allmänhet och i fotboll och MFF i synnerhet. När de undrar varför man egentligen bryr sig så mycket om ett fotbollslag kan jag faktiskt inte förklara det. Jag brukar säga att jag är himmelsblå sen födseln, att det finns i blodet. Så vitt jag kan minnas har jag alltid vetat att Bosse Larsson är en hjälte, att man inte går på Malmö Stadion i gula kläder, att det gjorde jävligt ont att möta Krister Kristensson osv.
1978 fick jag fick följa med min pappa på min första match, men riktigt intresserad blev jag nog under 1979, framför allt efter att pappa hade varit och sett Europacupfinalen mot Nottingham. Jag är övertygad om att jag måste ha varit en av de mest engagerade 7-åriga tjejerna på läktaren på den tiden! Jag kunde alla spelare utan och innan, antal matcher, antal mål etc.
Det har gått 25 år sen dess och man har fortsatt gå på matcher, lärt sig kampsånger, lusläst tabeller, slitits mellan hopp och förtvivlan och lärt sig höjdarsånger som ”MFF i blått och vitt” och ”Roy och Harry har ett lag ihop”.
En av de stora stunderna i mitt MFF-liv kom, som för så många andra, när vi tog SM-guld 1986, fast för mig finns en extra anledning. På matchdagen var jag, min bror och en kompis på plats, AIK krossades och lyckan var i det närmaste fullkomlig. När jag kom hem skrev jag i glädjeruset tackkort till alla spelare och ledare, format som MFF-emblemet. Någon vecka senare kom medlemsbladet hemskickat och gissa hur stolt jag var när jag upptäckte att mitt kort prydde hela baksidan av bladet! Väldigt stort för en MFF-tokig 14-åring!!
Under den här fantastiska perioden under 80-talet spelade den som är den störste fotbollsspelaren för mig här: Jonas Thern! Blå Radion (MFF-program som sändes i närradion en gång i veckan) hade en gång en tävling där man kunde vinna en intervju med sin favoritspelare. Givetvis skickade jag in frågor till Jonas och lyckades vinna intervjun! Samtalet, när de meddelade mig att jag vunnit minns jag knappt – jag tror att jag var i nåt slags chocktillstånd – men sen fick jag tokfnatt när jag berättade det för min lika fotbollstokiga mamma. När den stora dagen kom var jag inte bara hysteriskt nervös utan även ganska sjuk – influensa – men givetvis kunde inte en sån petitess hindra mig. Så det hände verkligen: Jag fick träffa Honom, intervjua Honom och när jag trodde att det inte kunde bli bättre skjutsade Han mig till stationen efter sändningen! Det var bara så STORT! Någon månad senare ordnade min pappa så jag fick Jonas matchtröja efter en cupmatch och senare fick jag även den signerad. Den tröjan har jag haft på mig på alla MFF-matcher sen dess.
I den har jag sett Mats Magnusson och Martin Dahlin ösa in mål och Jonnie Fedel göra fenomenala räddningar. Jag har sett Patrik Anderssons första steg mot att bli en världsspelare och Zlatan driva en både till lycka och vansinne. Jag har sett di blåe både lämna allsvenskan för att snabbt ta sig tillbaka igen. Jag har stått i snöblask i januari och sett träningsmatcher, sett Elanga göra vansinniga men underbara dribblingar i eget straffområde och Lolo Chanko löpa som om han vill spela på alla positioner samtidigt! Och nu har jag den när jag sliter mitt hår och hoppas på att guldet ÄNTLIGEN ska hem till Malmö igen.
Fortfarande tycker många vänner att jag är knepig som bryr mig så mycket om det här. Jag kan inte förklara varför, kanske sitter det verkligen i blodet? Det enda jag vet är att den är stark och den är evig, min kärlek till di blåe – Himmelsblå kärlek!
Åsa Lind
(Texten är ett utdrag ur boken Himmelsblått – världens vackraste färg).
Malmö FF:s hemsida >>>
Malmö FF:s supportrar >>>
mff-fans>>>
Sky-blues>>>
|
