|
Ända upp till 15 års ålder visste Madeleine Hedenström att hon skulle bli fotbollsproffs. Folk i närheten klappade henne på huvudet och sa jaja. Då blev hon sur. I dag, 26 år gammal, vet hon bättre. Men innerst inne lever drömmen kvar.
 Maddes fotbollskarriär har varit allt annat än enkel. Skador och nöta bänken har hon stor erfarenhet av. Ändå har hon fortsatt. Förkastat vänner och fritid. Medan andra började festa sprang Madde i leran och jagade bollar.
– Jag har slutat några gånger men alltid kommit tillbaka igen. De korta perioder jag varit från fotbollen har jag drömt om den. Jag saknade lagkänslan och att träna tillsammans mot ett mål.
En tid efter gymnasiet flyttade Madde till Uppsala för att plugga. Där började hon träna med division 2-laget Danmark. För första gången fick hon kämpa för en plats i laget.
– Jag fick sitta mycket på bänken. Det var skitjobbigt. 3–4 timmar varje lördag, utan att få spela.
Men Madde åkte med varje match i hopp om att någon gång få bli inbytt några minuter.
Efter ett år i Danmark började det gå bra för Madde. Hon hade fått en ordinarie plats i laget och livet lekte. Då kom första skadan. En läkare undersökte Madde och sa att ledbandet var skadat. Hon tränade upp knät efter diagnosen och började spela med laget igen. Men knät blev inte bättre.
– Det gjorde ont, men jag ville inte säga det till tränaren. Då skulle jag inte få spela.
Än en gång fick Madde åka med på matcher bara för att sitta på bänken. Hon förstod att något var fel med knät, men ville inte inse det.
– Jag ville vara med i laget. Fotbollen hade tagit så mycket tid. Jag hade inga andra kompisar i Uppsala. Och är man skadad hamnar man snabbt utanför laget.
Efter ett år pajade knät igen. Denna gång fick hon veta att korsbandet var skadat. Första läkaren hade felbedömt Maddes skada. Därför läkte aldrig knät. Hon fick en operationstid med en gång, men hade ett års rehabilitering framför sig. Nu orkade hon inte åka med och sitta på bänken igen.
– Fotbollen var mitt liv. Nu hade jag inte så mycket att göra i Uppsala längre.
Madde flyttade tillbaka till Stockholm. Nu ville hon inte spela mer fotboll. Men Madde hade tråkigt. Hon var så van vid planerade träningar, matcher och lagkänslan. När skadan var läkt började hon i Haninges damlag. Madde hann inte spela länge innan hon skadade sig igen. Denna gång lossnade menisken. Ny operation och ny rehabilitering.
– Allt kändes hopplöst. Jag vill bara spela fotboll. Kan jag inte få göra det utan att någonting går sönder?
Efter den skadan har hon inte spelat fotboll, men suget finns kvar.
Vad är det då som lockar?
– Lagkänslan. Det är i fotbollen jag känner att jag är någon. Matcherna. Visst jag kan träna själv. Men det finns ingenting som kan mäta sig med adrenalinkickarna jag får på en match.
Nu är Madde återställd från sin senaste skada och planerar sin comeback.
– Jag har pratat med min gamla tränare om att starta ett division 5-lag.
Men rädslan för nya skador finns kvar.
– Jag vill inte vara handikappad och ha ont när jag blir gammal.
Ann-Elie Hansson & Maria Kihlskog
|
