|
Tids Magdalena Larsson har funderat på kopplingen mellan våld och damfotboll.
Ända sedan fotbollsgalan 2000, när Tina Nordlund fick diamantbollen och sade ”Jaha det var ju roligt det här … att få vara med på tv alltså”, har damfotbollen haft en uppåtgående kurva. Frågan är hur långt den kurvan kommer att sträcka sig.
Finns det potential att utvecklas på samma sätt som herrfotbollen? Vill man ens det? Kan inte det leda till att man får samma problem med publiken? Är det troligt att huliganer skulle slåss i damfotbollens namn?
Om man frågar en (herr)fotbollssupporter varför folk inte går på damfotboll svarar de flesta:
”Nää, det är tråkigt.” ”Nää, det är inte riktig fotboll.” Eller så stirrar de med tom blick och avger ett frågande”Öööööh? Damfotboll?”
Damfotbollen har sin, förvisso lilla men naggande goda supporterskara. Någonting måste det ju finnas där som lockar. Går man kanske inte för sportens skull utan snarare för att titta på flickorna? Vi frågar en kille som sedan flera år följer AIK:s damer i ur och skur varför han går på damfotboll:
”Man får mer uppskattning som supporter när man följer damerna. Man går för att se bra fotboll och sen är det mer klubbkänsla när man vet att de inte spelar för pengarna.”
 Roland Nilsson, eller Rolle som han kallas, har till och med pantsatt saker för att kunna åka med på alla bortamatcher, och samtidigt som Rolle är bitter för att klubbarna inte gör mer för att supportrarna ska känna sig välkomna till damfotbollen är han ganska säker på att publiksnittet skulle öka över tid om till exempel tv visade mer damfotboll och om klubbarna samtidigt var mer måna om att locka supportrar till matcherna. Klubbarna kunde till exempel erbjuda subventionerade priser på flygbiljetter till bortaresorna. Men Rolle tror inte på några mirakel.
”Tyvärr kommer vi aldrig att se en sån uppgång att de kan komma i närheten av herrarna, det tror i alla fall inte jag.”
Rolle är ganska säker på att våldsamheter och huliganism inte kommer att finnas i damfotbollens närhet över huvud taget.
”Nej, dels går de här personerna inte på damsport. Dels kommer publiken aldrig att öka så mycket att de där hittar hit. Huliganer har ju inget med sporten att göra. De vill ju vara där de syns.”
Allsvensk herr- och damfotboll är ju trots allt samma sport, ändå har herrfotbollen betydligt mer publik. Vi frågar förra landslagsstjärnan Anette Börjesson på fotbollstidningen Nya Mål varför publiken inte kommer:
”Jag har faktiskt ingen aning, det är väl så att det finns väldigt mycket fördomar mot damfotboll. Man jämför kanske den damfotbollsmatch man råkar se på Heden med herrarnas elitfotboll som man betalt för att se. Det är inte riktigt rättvist. De flesta som går på en damfotbollsmatch i till exempel allsvenskan ångrar sina fördomar. Man förstår att det inte går att jämföra elitfotboll med det som spelas på en gräsplätt någonstans.”
Är det kanske dags att sluta säga fotboll om det ena och damfotboll om det andra? Det är ju trots allt samma sport. Jag undrar förstås om det är någon skillnad på den allsvenska herr- och damfotbollen.
”Ja det skulle väl vara könet”, säger Anette Börjesson. ”Tekniskt sett ser jag ingen skillnad inom elitfotbollen.”
Men om det nu inte är någon skillnad borde det innebära att vi inom några år ser samma utveckling och uppgång som herrfotbollen har haft. Innebär det att de som ser på damfotboll snart också ska behöva vara rädda för fenomenet firmor och huliganslagsmål när de vill avnjuta en fotbollsmatch?
Det tror inte Anette Börjesson:
”Nej, det krävs så mycket mer publik för att få med sig den dåliga sidan av publiken. På tio år kanske vi inom damfotbollen kan dubbla publiksiffrorna om vi kämpar ordentligt. För att få med sig läktarvåld och huliganism krävs en fanatism som jag inte sett inom svensk damfotboll. Herrarna har ju problemet att de dras med den här delen människor som inte är supportrar egentligen, utan snarare människor med en inneboende frustration som de får utlopp för där de syns.”
Men om man ser till historien är sanningen den att vi aldrig kommer ifrån våld på läktaren. Problemet med våldsamma män återfinns inte bara i fotbollsvärlden. Även när undertecknad varit på handbolls- eller hockeymatcher finns det alltid en liten klick män som måste göra sig hörda, och slutligen när de upplever att ingen annan lyssnar så tar de till nävarna. Det har hänt i herrfotbollen, i damfotbollen och till och med på en simpel utomhusturnering i handboll. Jag vet, jag var där och såg spektaklet.
Redan under medeltiden hittar vi liknelser med dagens läktarvåld i den så kallade folkliga fotbollen. Denna sedvänja ingick i den medeltida religiösa traditionen och var i viss mån en del av kyrkans helgfirande, och en del av kyrkoåret. Samhällslivet var redan då fyllt med konflikter mellan olika grupper, exempelvis med grannförsamlingen, inom skrået, könen, de gifta och ogifta männen. Då handlade det om männen, men läktarvåld återfinns i dag på de flesta läktare och man kan även se tendenserna hos så kallade fotbollsföräldrar som nästan attackerar domaren på sin sjuåriga sons fotbollsmatch för att denne inte, i pappans ögon, dömt rätt.
Detta händer naturligtvis på planen också, och visst ser man fenomenet hos både manliga och kvinnliga fotbollsspelare, även om det på damsidan, förmodligen, aldrig kommer att bli lika utbrett som på herrsidan.
Varför, jo män har sedan urminnes tider grupperat sig, och använder i större utsträckning än kvinnor våld. Faktum är att om inte stenåldersmannen hade grupperat sig med sina gelikar i jakten på fiender eller föda skulle han inte överleva.
Om publiksnittet ökar hos damfotbollen är det inte troligt att den förskonas från våldsamma händelser på läktaren. Överallt där fotboll spelas dyker problemet upp, med ett undantag. I USA har man ännu inte rapporterat om läktarvåld i samband med fotboll, men där är fotboll å andra sidan en idrott som huvudsakligen spelas på collegenivå. Det finns bara en professionell liga, och det är vanligare att man ser på amerikansk fotboll, basket, baseboll och ishockey. Ska man dessutom orda något om Amerika och våldsamheter så är det bara att fästa blicken på deras bakgator och de våldsamma gängslagsmål som förekommer i förorterna.
Läktarvåld inom fotboll är ett globalt problem. Det finns i hela Europa. Det förekommer också, med jämna mellanrum, både i Sydamerika och i Asien, men läktarvåld är inte samma sak som de unga män som ingått i olika brödraskap, ”firmor”, och som slåss i fotbollens namn i samband med match men på en helt annan plats. Man måste göra skillnad på firmor och på företeelsen läktarvåld.
Förvisso kan firmor också ha en rot i den folkliga fotbollen. När det under medeltiden kom till öppna konflikter måste man alltid räkna med våld; den folkliga fotbollen fungerade som en ventil för dessa spänningar mellan de olika sociala grupperna i en ort eller trakt. Eftersom den oftast ägde rum på bestämda dagar, dagar som alla längtade efter, kunde den folkliga fotbollen användas till att göra upp gamla räkningar med grannbyar eller liknade. Den saknade skriftliga regler så spelet gick inte till på samma sätt överallt, i stället bestämdes spelsättet av lokala bruk och traditioner.
Firmorna är brödraskap bestående av män från alla samhällsklasser. Det är ingen homogen grupp, det som samlar dem är "kärleken" till sitt lag och våldet. Liknande brödraskap finns i andra former och är inte nödvändigtvis en fotbollsföreteelse, även om de så kallade firmorna säger sig slåss för sitt lag.
Om damfotbollen drabbas av firmarelaterat våld är det av samma orsak som herrfotbollen redan gjort det. Att klubbar som AIK, Djurgården eller Hammarby skulle drabbas är ganska troligt eftersom firmorna inte nödvändigtvis måste ha en könsrelaterad match att associera sig med. Sporten har inte heller högsta prioritet, i Stockholm sker så kallade firmaslagsmål även i samband med ishockey – och om de var publiksporter skulle förmodligen till och med golf och bowling drabbas.
Betyder det då att med publiken kommer våldet? Om man ser till herrsidan finner man att bland ett stort lags tusentals supportrar är det kanske på sin höjd ett hundratal orosstiftare. Någon procent måste damfotbollen vara förberedd på att ta emot, men man bör ha i huvudet att det egentligen inte handlar om sporten. Våldet på läktaren och i samband med fotboll är helt enkelt en återspegling av det samhälle vi har i dag, för är det inte så att vi slåss precis lika mycket på krogen?
Magdalena Larsson
|
