|
Fotboll.
Det är nåt visst med fotboll. Och det gör mig inte alltid på gott humör. Jag tror inte alls på fotbollens enande verkan över sociala och kulturella gränser. Dessa lagsporter har en enda stor och översvallande stark funktion. Att förstärka Vi-känslan. Det vill säga ”vi-mot-dom-känslan”. Och Dom ska ha spö. Vad ska man annars med Dom till? Och Vi jobbar på våra adrenalinhalter och idiotkunskaper om svårforcerade mittlås och antal skott på mål. Inte blir vi bättre människor för det. Inte fan blir vi snällare av fotbollskvällarna vid teven.
 Nej vi blir arga, gapiga och frustrerade, (och av någon underlig anledning även onyktra) utom vid några sällsynta ögonblick, när anfallsspelet flyter och det blir stolpe in. Och vuxna människor blir som barn på nytt, inför åsynen av denna runda tingest i teverutan. Ett beteende som kan jämna ut sig med att de bollsparkande småttingarna ställs inför elitsatsningskrav innan de ens lärt sig att knyta skorna. Framhejade av engagerade föräldrar som tror på idrottens enande kraft. Nu står dessa vuxna människor vid linjen i en enad klunga och mäter motståndarlagets mödrar och fäder med blicken. Samtidigt sprider de tjänstvilligt sin fotbollskunskap och vrålar ut små välmenta råd. Den stackars domaren, som för övrigt ofta bara är ett barn själv, kan här få en besk försmak av vad som finns bakom de förrädiskt pappalika neandertalarna som skriker efter offside och mera mål. På djupaste allvar.
Nej, jag tror inte att alla supportrar blir livsfarliga huliganer och gör mig inte med flit lustig över sportfånars intelligens. Men det är svårt att låta bli att reflektera ibland. Till exempel om man läser sporten. Har någon bemödat sig att kolla på sportjournalistens respektive låt oss exempelvis säga ekonomijournalistens tilltal till läsaren? I sportssammanhang talas det inte precis om ”små incitament”, ”solid rörlighet” eller att ”skapa inlåsningseffekter” i matcherna. När man tilltalar detta skrålande folk gäller det enkla språket. Man lämnar helt enkelt ”bottenträsket” eller gör en ”storstilad räddning”. Där börshajen lusläser kvartalsrapporter förklarar sportfånen lätt förlusten med att de ”haft lite otur” och för mycket ”stolpe ut”. Är sportfånar dummare än andra? Ja, de är i alla fall inte snällare.
Beata Hansson
|
