|
Jag har en stark bild av mitt första besök på Söderstadion, märkligt nog har jag senare fått bekräftat att min bild inte är sann. Min bild är något som måste ha skapats av en serie matcher. Därmed kan jag inte med säkerhet säga när jag för första gången skrek ut min glädje på Söderstadion.
Mitt minne är att Brage stod för motståndet, att Thomas Lundin gjorde tre mål (varav ett på straff) och att Bajen vann med 4-0. Jag minns även att jag i halvtid tog skadade kultfiguren Gary Owens (engelsman som gjorde två allsvenska matcher för Hammarby) autograf.
Sanningen är att Hammarby aldrig vunnit med 4-0 mot Brage och att Thomas Lundin bara gjort ett mål mot Brage. I bortamötet 1987, som slutade 1-1, gjorde Lundin mål på straff. Allt detta får mig att förstå hur Lars Ohly kunde få för sig att han spelat mot ”Nacka” Skoglund.
Hammarbyare var jag dock långt innan min första match. Jag har ingen aning om hur det gick till, men jag misstänker att farsgubben har ett finger med i spelet. Med tiden har jag även insett att mina livsvärderingar stämmer så mycket bättre in på den grönvita historien än vad de gör på någon av våra stadsrivalers historia. Jag har alltid beundrat och känt mig hemma med den uttjatade Södermyten.
Sedan guldåret 2001 är jag även boende på Södermalm, i klassiska Bajenområdet Katarina-Sofia. Min uppväxt tvingades jag dock genomlida i norrort, trots att farsan har sitt ursprung i Bajenland. I Upplands Väsby var vi bajare i klar minoritet. Däremot kryllade det av gnagare och blåränder. Dessbättre hamnade jag i en grönvit idyll. Mina två bästa vänner var och är bajare (detta var de innan vi lärde känna varandra). Vi alla bodde på Liljevägen, som kom att bli ett Väsbys Bajenland. För faktum är att bortsett oss tre fanns det inte en enda bajare i vår skola. Åtminstone inte i vår årskurs. När Hammarby klev upp i allsvenskan 1990 målade vi långa grönvita banderoller som vi satt upp på våra garagetak. Liljevägen var vårt reservat i Upplands Väsby. Vår borg. Vi förde en hård kamp på skolgården, men vek oss aldrig. Visst hände det att man fick en snyting, men det gjorde inget. Innerst inne visste vi att de andra bara var avundsjuka och att vi hade vår frizon. På Liljevägen kom de jävlarna aldrig åt oss.
Under mina 27 år har jag aldrig gjort ett snedsteg. Jag har aldrig tvivlat på mitt grönvita hjärta. Att jag dessutom fått uppleva ett SM-guld och att jag i dag jobbar för min älskade klubb gör att jag har överträffat mina gamla pojkdrömmar med råge.
För evigt trogen.
Andreas Bjunér, redaktör
Hammarby Fotboll
|
