|
Det är faktiskt snart 60 år sedan jag såg AIK spela fotboll för första gången och dessutom var premiären den klassiska 7–7-matchen mot Charlton. Ärligt talat minns jag den inte ens, men jag fick några år senare höra att jag trodde att Charlton hade vunnit, därför att de hade gjort en massa mål under hela matchen och AIK bara några på slutet.
Det var först mot slutet av 40-talet som jag var på Råsunda något så när regelbundet. Från 60-talet och framåt har jag varit en trogen gäst. Visst har jag missat en del matcher och några år har det blivit lite glesare mellan besöken men mycket fotboll har det blivit.
Man kan sammanfatta dessa 60 år på olika sätt, till exempel "fyra helveten och två himlar" (dvs nerflyttning respektive SM-guld), men man kan också beskriva det i namn:
40-talet: Garvis Carlsson, Sune Andersson, Börje Leander och Gurra Sjöberg.
50-talet: Bror Mellberg, Pröjsarn Nilsson, Kurre Hamrin, Tjotta Olsson, Kurre Liander, tvillingarna Anlert, Leffe Skiöld (fast han gick till Djurgårn), Jörgen Ekengren och P-O Enström.
60-talet: Lennart Backman, Lennart Hemming, Kurre Andersson, Lill-Garvis Carlsson, Rimbo Lundblad, Jimpa Nilden, Lunkan, Sören Häggström, Roland Grip, Ove Ohlsson och Roland Grip.
70-talet: Ronny Gustafsson, tvillingarna Leback, Björne Lundberg, Börje Marcus, Torbjörn Ek, Sanny Åslund, Roffe Zäta, Göran Göransson, Tommy Lundh, Dala Dahlkvist, Ryssen och Leif Lindén…
Ja, sen kan ni fylla på själva. Flera av de här spelarna spelade över ett par decennier, jag har tagit de ur minnet under den period, när jag minns dem speciellt. Naturligtvis har jag glömt en drös som borde varit med.
Spelet har varierat under de här åren, både vad gäller kvalitet, taktik och spelsystem, men svartgult har det alltid varit. Visst, starka inslag av elljusvitt i perioder, men det svart-gula har alltid funnits där, någonstans på något sätt. Känslan att en (ofta kall) våreftermiddag bege sig till Råsunda för årets första hemmamatch är sig lik. Fast visst känns det längesen man tog spårvagnen ut till Råsunda. Tunnelbanan går snabbare och är egentligen lite bekvämare, men det var något speciellt med spårvagnarna.
 Om AIK på något sätt har varit sig likt, så kan man inte säga detsamma om Råsundastadion. Jag har stått eller suttit på de flesta läktarna, men den längsta sammanhängande perioden på en och samma läktare var på en läktare som inte längre finns, nämligen Övre västra. På den hade man en bra översikt och bra perspektiv på hela planen. Man kunde nästan utan tvekan avgöra om bollen varit över sidlinjen på den östra sidan, eller åtminstone är det så man minns det.
Mina första fotbollsår fanns egentligen bara AIK. Reymersholme hade ju varit i allsvenskan i början av 40-talet, men bara ett år. Djurgårn? Jo, den fanns men det var en ishockeyklubb tillsammans med Atlas Diesel (senare Atlas Copco) och andra mysko lag. Hammarby? Visst, det fanns en speciell känsla för dem. Det var ju dit som våra B-lagsspelare gick när de inte platsade hos oss. Lite lillebror, så där. Det var kul att se de svartgulrandiga för många av lirarna hade man ju sett i vårt B-lag. Sen gick de upp i Allsvenskan och det var också kul… till dess de för första gången placerade sig högre än vi i sluttabellen! Sen var det väl inte lika roligt längre.
Ändå så har jag aldrig klarat det där med att hata. Hata Djurgårn och Hammarby... ja ni vet. Gnaget handlar om kärlek och positivitet och hat är till skillnad från kärlek självförbrännande. En negativ energi. Den som hatar får mindre kraft över till att älska och det är varken Bajen eller Djurgårn värda.
Det härligaste minnet? Ja, det finns två. Dels 1992, när jag äntligen efter tre degraderingar fick uppleva ett SM-guld och dessutom hemmamatch i sista omgången. Dels sista matchen i Superettan förra året, då åtta av de fjorton som var inne i matchen var spelare som jag sett spela i vårt juniorlag under olika perioder. Det var mäktigt.
Det tyngsta minnet? Helt klart den publiklösa matchen 2004, när degraderingen blev definitiv. Så tungt som det kändes då, på ett nästan öde Råsunda, går inte att beskriva.
Mycket fotboll har det blivit, många favoriter har det funnits och mycket har varit kul. Det bästa ligger alltid framför en och snart är det dags igen. Allsvensk comeback med en trupp som kanske inte är färdig för stordåd redan första året men som har potential, och jag är övertygad om att det blir en bra säsong, kanske till och med Royal League-chans. Jag tro nämligen att vår tämligen oprövade trupp kommer att överraska positivt. Det finns tillräckligt med talang, vinnarskallar och lagkänsla för att det ska kunna räcka långt, Dessutom ser det, peppar peppar, ut som vårt friskaste år på bra länge. Friska tag, vårat lag… låter mer trovärdigt än någon gång tidigare det här millenniet. Kommer ni till Råsunda under året och ser ni då något spökliknande skymta en åtta–tio meter ovanför Västras tak, så är det bara minnet av mig som dröjer sig kvar!
Bappe Bjuggren
AIK-supporter
AIK:s webbplats>>>
|
Läs om
Örgryte IS
IFK Göteborg
Malmö FF
Hammarby IF
Häcken BK
AIK
Gais
Öster
Gefle IF
Djurgårdens IF
Halmstads BK
Elfsborgs IF
Kalmar FF
Helsingborgs IF
|
