|
Sedan 1992 lever en arabisk familj med israeliska soldater på sitt hustak. Huset är ockuperat, men familjen vägrar att lämna sitt hem. Private bygger på detta livsöde, men är ingen exakt återgivning, utan en berättelse inspirerad av det märkliga kollektivliv som utspelar sig än i dag i den arabiska familjens hem.
 En välbeställd palestinsk familj med litteraturläraren Mohammad B som far och familjeöverhuvud lever mitt emellan en israelisk och palestinsk by. Fadern som är nitiskt trogen sitt yrke håller hårt på att hans fem barn ska läsa sina läxor, närvara i skolan och sedan vidareutbilda sig. Hustrun tar hand om hemmet och verkar ha goda relationer till kvinnorna i byn.
Efter en orolig natt vid gränsen mellan byarna kommer en diskussion i gång som delar familjen i två läger. Ska de vika sig för rädslan och fly oroligheterna eller ska de vara sin nationella stolthet trogen och stanna och gå upp till kamp? Fadern är lika trogen sitt nationella ursprung som han är sitt yrke och tänker under inga omständigheter lämna sitt hem. Ett beslut som tvingar resten av familjen att stanna i rädsla och ovilja.
Nästa natt sker det man befarat, huset ockuperas av israeliska soldater. Familjen har plötsligt bara tillgång till vardagsrummet och låses in vid solnedgången och blir utsläppt på morgonen, fri att leva sin vardag med vissa inskränkningar. De får inte närma sig övervåningen för då hotar soldaterna att straffa dem. Fadern tar varje dag med sig barnen till skolan och modern tvingas ensam vara kvar med sin rädsla tills familjen återkommer vid middagstid.
Regissören Saverio Costanzo har tidigare gjort dokumentärfilmer i USA och Italien och han har tagit med sig den dokumentära tekniken till denna berättelse för att göra historien mer ofrånkomlig. Troligen hoppas han på att återskapa känslan av att vara där mitt i den ångest som utspelar sig i det ockuperade huset. Tyvärr lyckas han inte med det till fullo. Ett ganska bristfälligt skådespeleri och en märklig distansering gör att jag har svårt att leva min in i det jag ser och föreställa mig att det faktiskt händer och att det finns otaliga människor som lever under sådan press. Filmen står och väger mellan att likna en film i utbildningssyfte och rent skådespelarmässigt märkligt nog en platt såpa med övertydliga gester som urholkar dess känsloladdning. Att göra en film övertydlig och solklar gynnar inte ett drama som ska förmedla ett så brännande tema och så stora känslor som den här filmen har för avsikt. Jag efterlyser mindre gester och större utrymme för den egna reaktionen och föreställningen. En viktig film, som det är tråkigt att inte bli djupt berörd av.
Elinore Brandén
Private av Saverio Costanzo har Sverigepremiär den 28 januari. Folkets Bio.
|
recension/
