|
Corpse Bride – animerad dockmusikal
Regi: Mike Johnson och Tim Burton
Musik: Danny Elfman
Kända röstskådisar: Johnny Depp, Helena Bonham Carter, Emily Watson, Christopher Lee
Speltid: 76 minuter
Finns det någon regissör som närmar sig svart romantik och gotiskt mörker som Tim Burton? Det genomsyrar alla hans verk och jag är förtjust i att falla in i ett sådant berättande. Berättarstilen och känslan i hans filmer är nästan alltid i det sagolika, vackra och hemska. Det sagolika är själva berättelsen som helhet, det vackra finner man i miljöerna och det hemska i att det alltid finns en baksida i handlingen, ett mörker som hotar, om än på ganska harmlösa sätt. Detta gäller i högsta grad för Tim Burtons senaste dockfilmsmusikal Corpse Bride.
 Nu låter det kanske som att alla Burtons filmer håller ovan nämnda mått. Icke. Det finns några riktigt usla produktioner i hans bagage men de tillhör den nisch av filmer som mer säljer på titel och på skådespelare och där det tydligt märks att Burtons filmteam arbetat i strypsnara. Men när Burton gjort film efter eget huvud har det alltid blivit succé. För er som inte är lika bevandrade i Burtons gotiska sagovärld kan jag påminna om titlar som Beetlejuice, Edward Scissorhands, A Nightmare Before Christmas, Sleepy Hollow och Big Fish.
I Corpse Bride samarbetar Tim Burton för femte gången med Johnny Depp som i filmen gör rösten åt den tankspridde och gode Victor Van Dort. Emily Watson (Breaking the Waves) spelar den lika gode och varmhjärtade Victoria Everglot. Victors föräldrar söker plats i societeten och vill klättra i klass och arrangerar med Victorias föräldrar, som är från en gammal och förmögen släkt, ett bröllop. Föräldrarna gillar egentligen inte varandra men i den halvdöda gråa staden finns inte många val. Victor och Victoria är dock som gjorda för varandra och vill inget annat än gifta sig.
Under repetitionerna inför den konservative prästen (Christopher Lee) famlar Victor och blir ombedd att inte återkomma förrän han utantill kan de fraser som prästen kräver för ett bröllop. En fumlande tankspridd Victor ger sig ut i skogen (i sann Burtonanda är det en skrämmande vacker natt) och repeterar hackande sitt bröllopstal. En gren som sticker upp ur marken (som liknar en hand!) blir övningshand och han lyckas utantill med hela sitt tal och placerar ringen på rätt finger. Det Victor precis gjort är att ha friat till en död kvinna, Corpse Bride, spelad av Helena Bonham Carter (Fight Club). Marken skälver och upp ur jorden stiger den ödesdigert vackra döda bruden som drar med sig Victor i underjorden och berättelsen tar sin början.
Hela filmen, som är baserad på en rysk folksaga, är spetsad med sjungande, spelande, dansande döskallar och stadsbor där sköna dialoger och imponerande animation utgör allt emellan. Även dockorna är som gjorda (!) för filmen och de speglar tydligt samma stil som man kunde se i A Nightmare Before Christmas, långa ben, ordentligt förvridna karikatyransikten som lyfter fram endera godheten eller ondskan utan att de egentligen behöver tala. Danny Elfman, som vunnit ett antal stora filmmusikpriser gör för tolfte gången musik till en Burtonfilm.
Med sång, natt, snö, liv och död: kan man önska mer ur en julfilm? Se den!
Jani Pirttisalo
|
filmtipset/
