|
När jag lämnar biosalongen, med de tio andra som släpat sig i väg för att gå på bio en vanlig lördag mitt på blanka dagen för att se Garden State, har jag en känsla i magen som inte riktigt går att beskriva. Välbefinnande blandat med en gnutta upprymdhet, samt en känsla av att den här filmen förmedlade något bra, utan att jag riktigt kan sätta fingret på vad.
Zach Braff har både skrivit manus, regisserat och spelar huvudrollen. Ingen hade väl väntat sig ett underverk, inte ens jag som fullkomligt älskar hans karaktär J.D. i serien Scrubs. Men han har lyckats på alla plan, med både manus, regi och med sitt skådespeleri.
 Hela historien kretsar kring Andrew Largeman som återvänder till sin hemstad för första gången på nio år då hans mamma dör. Hans pappa är psykolog och har proppat honom full med psykofarmaka sen han var i tioårsåldern. När han nu återvänder gör han ett uppehåll vilket leder till att han för första gången börjar känna något. Detta visar sig tydligt när han lär känna Sam (Natalie Portman), som han träffar i ett väntrum samtidigt som en blindhund försöker para sig med Andrews ben.
Det är ingen omvälvande historia med oväntade vändningar, det hela känns faktiskt ganska traditionellt. Men sättet dialogen förs på, birollerna och hela inramningen får mig att varken sakna de oväntade vändningarna eller en historia som skiljer sig markant från andra. Att det dessutom verkar finnas en tanke bakom filmen, bland annat problematiken med dagens prozacgeneration, gör inte det hela sämre.
Men även om man lämnar den frågeställningen åt sidan är det ändå en utomordentligt bra film. Det finns inte många filmer jag riktigt längtar efter att få se om, men det här är en av de få utvalda. Inte för att försöka förstå filmen bättre eller att se den från en annan vinkel, utan helt enkelt för att njuta igen. Det är en klok, humoristisk historia som är väl värd att se. Soundtracket är dessutom alldeles lysande och bidrar till en bra filmupplevelse.
Evelina Ander
|
recension/
