|
I en tid då modeindustrin vill klä oss i 60-talsretro, som känns mer plastigt än äkta, kan det vara intressant att ta en titt på originalen.
I filmen Barnvagnen känns ögonfransar målade med kladdig kakmascara, idominvit tuggummituggande mun och svart kostym till vardags varken småporrigt eller pretentiöst, utan bara äkta.
1963 förde regissören Bo Widerberg den svenska filmen in i ett nytt skede. Med inspiration från franska, italienska och engelska filmskapare gjorde han sig ett namn som nydanande svensk regissör. Widerberg debuterade med lågbudgetfilmen Barnvagnen som karakteriseras just av sin knappa teknik och sin nästan dokumentära känsla.
En ung tjej förälskar sig i två killar som är varandras motsatser. Hon blir med barn med den ena medan kärleken växer sig starkare för den andre. Ett kan tyckas klassiskt och lite banalt tema, dock i en för tiden nyskapande form.
Detta är inget anglosaxiskt berättat drama med en tydlig början och ett uttryckligt slut. Det är ett besök hos ett gäng ungdomar i 60-talets Sverige. En tid då de franska existentialisterna gör avtryck hos den svårmodiga tonåringen och rock’n rollen inspirerar de balla killarna till att bilda band. Dialogen känns naken och mer improviserad än inrepeterad och stundtals får man nästan anstränga sig för att höra vad Tommy Berggrens rollfigur säger. Snarare en detalj att uppfatta som en del i känslan av att stå en bit bort och tjuvlyssna än ett tekniskt missöde.
Barnvagnen är ett snyggt exempel på en film som tar den unga människan på allvar och ger henne och hennes små och stora bekymmer all plats. Detta är ingenting vi höjer på ögonbrynen åt idag, men i ett skede då ungdomskulturen just vuxit upp ur det tvådelade tillstånd det måste ha varit att varken vara vuxen eller barn, så är det här en minst sagt nyskapande och revolterande film. Barnvagnen är ett unikt tidsdokument som jag varmt rekommenderar.
Elinore Brandén
|
