Att våga se
de gömda flyktingarna

Det handlar om att orka ta ställning.
Om att våga se dem som inte vågar synas.
Det handlar om de gömda flyktingarna.

David Qviström står som redaktör för boken Välgrundad fruktan, med undertiteln Efter påskuppropet – ett vägval för framtiden. Med en blandning av nyskrivet material och artiklar som tidigare publicerats i Kyrkans tidning för Qviström fram en berättelse om det nya Sverige. Han tar avstamp dels i en förort till Göteborg, hos den utvisningshotade familjen Lahdo, dels hos ärkebiskop KG Hammar och hans julbrev till regeringen. I julbrevet begärde ärkebiskopen amnesti för de cirka 10.000 flyktingar som en längre tid vistats illegalt i Sverige och framför allt i de fall där det fanns barn som hade rotat sig i landet. Sedermera utvecklades initiativet till ett upprop som genomfördes av svenska kyrkan vid påsktiden 2005 och som samlade nästan 160.000 namnunderskrifter.

Därifrån färdas författaren, för det är mestadels egenproducerade texter, fram och tillbaka mellan kyrkoledningen, församlingens hjälparbetare, familjer som oroligt väntar och hoppas på nya beslut, privatpersoner som agerar flyktinggömmare, politiker och tjänstemän. Hela tiden på jakt efter förklaringar. Vilka värderingar styr flyktingmottagandet och åt vilket håll är vi på väg? Har den svenska asylpolitiken hårdnat eller inte? Kan man bara titta bort när desperata människor och apatiska barn kastas ut ur landet därför att myndigheterna inte ser deras fruktan som välgrundad? Och om man vet men väljer att inte se, kan man då fortfarande kalla sig för en människa?

David Qviström drar och petar i såren hos ett Sverige vars flyktingpolitik kallats inhuman och som upprepade gånger dömts i Europadomstolen för att inte ha följt avtalen om mänskliga rättigheter. I dag är boken än mer aktuell än när den kom ut i höstas. Den tillfälliga asyllagstiftningen som trädde i kraft i november innebär en möjlighet till ny prövning för dem som fått ett avvisningsbeslut som inte kunnat verkställas, men är ändå långt ifrån den amnesti som ärkebiskopen efterlyste. Och trots det i grunden goda uppsåtet har den stelbenta tillämpningen av lagen redan ställt till familjetragedier, eftersom barn som fötts under tiden som gömda i Sverige inte omfattas av den. Efter invandrarverkets omtalade champagneskål, kan och bör man också fundera över vilken människosyn som är produkten av dagens flyktinghantering. Författaren vill dock inte förmedla en ensidig bild utan ryggar inte för att berätta även om tvivel och betänkligheter. Det kan gälla flykthistorier som inte riktigt stämmer i detaljerna och rykten om speciella asylresebyråer med instruktioner om hur man ska agera för att beviljas uppehållstillstånd av humanitära skäl.

Med sin egen utgångspunkt i det kristna samfundet problematiserar Qviström också svenska kyrkans roll i asylpolitiken. Han diskuterar hur kyrkoledarna och Sveriges kristna råd agerar och hur församlingarna arbetar med flyktingfrågan. Texten tycks således mestadels fokusera på en kristen målgrupp. Samtidigt tar han upp kyrkoangelägenheter som är intressanta även för oinvigda. Till exempel att kyrkan kan ta ställning grundad på i huvudsak moral och medmänsklighet och även engagera sig i enskilda fall, till skillnad från politikerna som tvingas se till helheten och skapa vägledande exempel.

Rent stilistiskt har Qviström mestadels ett rakt och säkert sätt att skriva. De mer berättande partierna utmärks av en skarp blick och förmågan att förmedla starka bilder utan att hemfalla åt sentimentalitet. Tilltalet är där personligt med en explicit berättare och den egna rollen som journalist sätts ofta in i perspektivet. Ibland blir det väl informellt och nästan blogg-artat. Denna typ av artiklar varvas med strama faktaartiklar och rena debattinlägg samt intervjuer som bär spår av grävande journalistik. Boken som helhet ger dock ett lite slarvigt intryck och skulle ha vunnit på att ses över en extra gång där man slipat ner det kantiga till en mer genomgående skönlitterär stil. Jag reagerar också mot de insprängda faktarutorna i mindre teckenstorlek vilket passar bra i artiklar men sämre i bokform. 

I sin argumentation är Qviström däremot övertygande. Med några enkla jämförelser slår han till exempel hål på några myter om vad flyktingmottagningen egentligen innebär för Sveriges ekonomi och som en röd tråd genom boken går en närmast existentialistisk uppmaning till ställningstagande. Individens ansvar att själv välja.

När det är som bäst lyfter texten till en fråga om individ i förhållande till kollektiv och idealism kontra ideologi om man så vill. Den enskilda människans spontana känsla för vad som är rätt och fel sätts i perspektiv mot de generella nivåernas krav på allmängiltighet.

Väl ute på andra sidan av boken står man med ännu fler frågor än svar. Frågor som förhoppningsvis leder bort från likgiltigheten och ut i verkligheten.

Elin Eriksson