Förvänta er inget av presidentvalet 2008
Av Tomas Pettersson
Två ämnen är mer eller mindre ständigt på tapeten i svenska och amerikanska medier för närvarande: Förenta staternas trupper i Irak samt vem som ska efterträda George W. Bush som president. De två är såklart naturligt sammankopplade. De demokratiska presidentkandidaterna – av vilka Barack Obama och Hillary Clinton är de tidiga favoriterna i den personfixerade amerikanska politiken – har som brukligt är lovat guld och gröna skogar, inklusive ett tillbakadragande av trupperna i Irak. Men är det skäligt att tro på några större kursändringar i den amerikanska utrikespolitiken?
Det är väl värt att dryfta sig till en kvalificerad gissning rörande Förenta staternas nästa president: han eller hon kommer att tillhöra det demokratiska partiet. Likt borgarna i Sverige alienerar republikanerna förr eller senare det stora flertalet väljare. I USA tar det i genomsnitt åtta år; här går det lite fortare. Den talande nickedockan George W. Bush – som vid ett möte i Australien nyligen kallade organisationen Apec för Opec och australiska trupper i Irak för österrikiska – ser sin tid som president löpa ut kommande år. Hans efterföljare kommer garanterat att ha en annan IQ och inte tala om att ”kick ass” i Irak (eller någon annanstans för den delen), men det finns för den sakens skull ingen anledning att tro, att förändringarna i den amerikanska utrikespolitiken kommer vara annat än kosmetiska.
I det näst senaste numret av den konservativa publikationen Foreign Affairs skriver Massachusettsguvernören Mitt Romney, som söker den republikanska nomineringen till president nästa år, att ”Washington is as divided and conflicted over foreign policy as it has been at any point in the last 50 years”. (Romney, M., Foreign Affairs, July/August 2007) Medieintresset för amerikansk politik – inte minst i Sverige – speglar också Romneys påstående.
I själva verket är varken klyftan eller konflikten särskilt stor, ett faktum som syns väl i debatten kring de amerikanska truppernas varande eller inte varande i Irak. I somras tog det demokratiska partiet i senaten fram ett eget förslag till militärbudget, där en fast gräns för truppernas tillbakadragande togs med. Presidenten lade in sitt veto och demokraterna hade inte stor nog majoritet att vända detsamma. Demokraterna hade ingen chans att stoppa kriget, hette det bland annat i amerikanska medier. Bush vann dragkampen och demokraterna kunde inte göra något åt det.
Så var emellertid alls inte fallet. Som den amerikanska medievakthunden FAIR (Fairness & Accuracy In Reporting) nyligen korrekt rapporterade, behöver demokraterna inte vända presidentens veto i senaten för att sätta stopp för kriget i Irak. Allt man behöver göra är att blockera ett budgetförslag till truppernas försörjning i kongressen, där man besitter den nödvändiga majoriteten. (http://www.fair.org/index.php?page=3177)
Men det vill demokraterna inte.
FAIR pekar på de ”politiska kostnaderna” i ett sådant drag, men det låter föga övertygande. Nyckeln torde i stället stå att finna i trupperna själva. Ett stoppat förslag i kongressen skulle innebära att pengarna till militären i Irak drogs in helt, ett potentiellt predikament som förmodligen får samtliga amerikanska politiker – demokrater som republikaner – att skälva av skräck och äckel. Av den anledningen lade demokraterna fram sitt förslag i senaten. Trupperna är bra; vi ska bara ha dem någon annanstans än i Irak.
Så mycket gjorde Barack Obama definitivt klart i samma nummer av Foreign Affairs, som citatet ovan av Mitt Romney är hämtat. Om han väljs till president, skriver Obama själv, kommer han utöka ”our ground forces by 65,000 soldiers to the army and 27,000 marines”. Inte heller kommer han ”hesitate to use force, unilaterally if necessary, to protect the American people or our vital interests whenever we are attacked or imminently threatened [min kursivering]”. Med andra ord: Obama kommer att utöka de amerikanska stridskrafterna och använda dem efter eget kynne, även om så strider mot internationell lag och oberoende av vad Förenta Nationerna eller andra tycker.
Klarare än så kan det inte gärna bli. Den som hoppats på en förändring från Bushadministrationens åttaåriga vansinne kommer att bli grundligt besviken. Oberoende av de amerikanska truppernas öde i Irak – eller för delen den irakiska civilbefolkningens dito – kommer Förenta staterna hitta nya Irak att invadera och ödelägga. Ta det som ett vallöfte – oavsett vem som hamnar i Vita Huset 2008.
Tomas Pettersson
Bromölla
Har du synpunkter på vad som händer i vår samtid? På politik, kultur och fotboll? Vill du föra fram dem här på Tid? Hör av dig till redaktionen/snabela/tidskriftentid.se
|
Samtid/hösten 2007
