|
Vi var många som imponerades av de borgerligas valrörelse. Oavsett politisk hemvist var det svårt att inte beundra sammanhållningen och entusiasmen.
Det var inte bara socialdemokraternas trötthet och Perssons bufflighet som ledde till alliansens seger, utan främst härföraren Reinfeldts statsmannamässiga lugn och klokhet som gjorde att cirka 180 000 socialdemokrater gick över till ”det nya arbetarpartiet”.
Visserligen fläckades alliansen något av dataintrång, men det handlade mer om några enskilda dumheter och händelsen drabbade mer Leijonborg än alliansen.
Efter valet följde en diskret och klädsam tystnad när den nye statsministern valde ministrar. Vissa skriverier och gissningar på personer och partier, men i stort sett så skedde det under lugn och utåt stabil diskretion.
Det sensationella valet av utrikesminister gjorde väl att Reinfeldt hamnade i skuggan av sin tidigare trätobroder Bildt, men Reinfeldt verkar inte ha behovet att alltid synas mest utan lät Bildt exponeras i media.
När ministrarna väl presenterats och installerats brakade helvetet lös för den nya regeringen och det är svårt att, så här i efterhand, förstå hur det kunde hända.
Först valrörelsen – följd av segern – och därefter maktövertagande.
En taktisk seger där Reinfeldt hela tiden förmådde hålla ihop samarbetsparterna utan några sprickor utåt.
Därför undrar nog många hur kollapsen kunde uppstå?
Trots Reinfeldts upprepade ord är det svårt att förstå hur pajasarna Borelius och Stegö Chilò kunde utses utan att ha synats bättre. Det ligger nära till hands att tro att det var Bildt som föreslog överklassdamen från Danderyd till handelsminister och Timbroanarkisten Stegö Chilò som kulturminister.
Dessa nu avgångna ministrar passar ju inte alls in i ”det nya arbetarpartiet”.
Kanske kommer det en förklaring i framtiden.
Dan Olsson
|
|
Samtid/
